Jaha! Då börjar det bli dags att ta fram och slipa av den gamla skoldanskan igen. Vie ear roede, vi ear viide, vi stoer sammen side om side... (även om vi kanske kommer att stå aningen mer vid sidan än de riktiga Danerna).
Men som sagt, dags att lägga den nedärvda aggen åt sidan och, i alla fall under några dagar i slutet av nästa sommar) famna den gamla arvfienden inför dennes välgång under fotbolls-VM.
Men till EM 2012 då är allt som vanligt igen!!!
Men ölen kommer jag aldrig att ta till mig!
Medelåldersmannen
söndag 11 oktober 2009
onsdag 7 oktober 2009
Nu köar jag för mig själv!
Kanske lite av ett nationellt särdrag, men ofta så fikar jag på jobbet. Denna stund av kollegial gemenskap. Särskilt förmiddagskoppen är något som hitintills kännetecknats av en trevlig stund, fylld av värme, med arbetskamraterna.
Så icke mera!
Numera möts man ofta av en maskin, inte helt olik en futuristisk skulptur med ett virrvarr av knappar, lcd-dispalyer, symboler och andra små bitar av information. Löften om utbudet är stort hos denna maskin. Café Latte, Machiato, Choklad, Café Choc, The, Espresso, Capuccino (enkel och dubbel), Fruktsoppa, Varmt vatten och inte minst vanligt färskbryggt kaffe!
Medelålders som jag är väljer jag alltid det vanliga färskbryggda kaffet i det att jag tycker att de övriga alternativen hör solsemestrar, karnevaler, valvakor och större kalas till.
Det är då den riktiga prövningen startar! Först händer ingenting! Sedan blixtrar det i regel till ett snabbt meddelande på den lilla displayen i still med -"Vänta!". Ännu så länge är koppen torr som fnöske! Sedan brukar det i regel börja knäppa och man hör saker röra sig mekaniskt inne i skulpturen. Fortfarande är koppen lika ren som när jag ställde dit den! Ofta brukar kön bakom mig nu börja växa till sig med ett par, tre personer.
I det här läget tänds i regel små lampor och belyser min kopp från alla möjliga vinklar och och spänningen stiger markant, inte bara hos mig utan även hos den växande kön bakom mig.
Nu ökar såväl spänningen hos den lilla skara av köande som aktiviteten i skulpturen. Långa utdragna mullranden och rosslande ljud, små smällar och skakningar. Men fortfarande kan man besviket konstatera att koppen är lika ren som när man ställde dit densamma!
Så här långt i processen kan man nästan till och med ana ett visst intresse från den halva ostfrallan man håller i handen om vad som blir av den kopp färsktbryggt kaffe som densamma skall göra gemensam kulinarisk sak med. -Om det nu bara ville hända någonting!
I detta läge, då maskinen rosslar drastiskt, kommer då äntligen med en förlösande känsla en tunn rännil kaffe och börjar sakta att fylla koppen. Fikakön fylls av ett tyst outtalat jubel och närmast triumfiratorisk känsla inför det faktum att vi nu anar slutet på denna process (och början på nästa).
Rännilen slutar och jag sträcker mig för att ta koppen och gå. App, app, app! Maskinen meddelar bestämt. -"Vänta"! Med den nedärvda lutheranska skräcken för överheten drar jag snabbt tillbaka min hand och avvaktar lydigt. Maskinen gör inget mer konkret utan meddelar endast efter ytterligare några sekunder, -"Nästa"! Stolt tar jag min kopp och skyndar mig vidare mot fikarummet för att äntligen påbörja den efterlängtade fikastunden.
Var blev alla de hederliga kaffekokarna av? Dessa rejält dimensionerade, varma behållare som varmt välkomnande inledde fikastunden med garantier om att i praktiken innehålla oändliga mängder kaffe redo att konsumeras med en sekunds varsel. Att med ett fast tag runt bakelithandtaget spola upp en rejäl kopp färskbryggt kaffe, inte helt sällan samtidigt som en kär kollega gjorde det samma från handtaget bredvid. Är denna era förevigt överspelad, för att aldrig komma tillbaka? Hoppas inte!
Inte ens en fänrik med hund skulle upplevts som ett hinder, om nu det osannolika faktum skulle inträffa att dennes skulle vara före mig till fikat!
Hit med en kopp kaffe!
Medelåldersmannen
Så icke mera!
Numera möts man ofta av en maskin, inte helt olik en futuristisk skulptur med ett virrvarr av knappar, lcd-dispalyer, symboler och andra små bitar av information. Löften om utbudet är stort hos denna maskin. Café Latte, Machiato, Choklad, Café Choc, The, Espresso, Capuccino (enkel och dubbel), Fruktsoppa, Varmt vatten och inte minst vanligt färskbryggt kaffe!
Medelålders som jag är väljer jag alltid det vanliga färskbryggda kaffet i det att jag tycker att de övriga alternativen hör solsemestrar, karnevaler, valvakor och större kalas till.
Det är då den riktiga prövningen startar! Först händer ingenting! Sedan blixtrar det i regel till ett snabbt meddelande på den lilla displayen i still med -"Vänta!". Ännu så länge är koppen torr som fnöske! Sedan brukar det i regel börja knäppa och man hör saker röra sig mekaniskt inne i skulpturen. Fortfarande är koppen lika ren som när jag ställde dit den! Ofta brukar kön bakom mig nu börja växa till sig med ett par, tre personer.
I det här läget tänds i regel små lampor och belyser min kopp från alla möjliga vinklar och och spänningen stiger markant, inte bara hos mig utan även hos den växande kön bakom mig.
Nu ökar såväl spänningen hos den lilla skara av köande som aktiviteten i skulpturen. Långa utdragna mullranden och rosslande ljud, små smällar och skakningar. Men fortfarande kan man besviket konstatera att koppen är lika ren som när man ställde dit densamma!
Så här långt i processen kan man nästan till och med ana ett visst intresse från den halva ostfrallan man håller i handen om vad som blir av den kopp färsktbryggt kaffe som densamma skall göra gemensam kulinarisk sak med. -Om det nu bara ville hända någonting!
I detta läge, då maskinen rosslar drastiskt, kommer då äntligen med en förlösande känsla en tunn rännil kaffe och börjar sakta att fylla koppen. Fikakön fylls av ett tyst outtalat jubel och närmast triumfiratorisk känsla inför det faktum att vi nu anar slutet på denna process (och början på nästa).
Rännilen slutar och jag sträcker mig för att ta koppen och gå. App, app, app! Maskinen meddelar bestämt. -"Vänta"! Med den nedärvda lutheranska skräcken för överheten drar jag snabbt tillbaka min hand och avvaktar lydigt. Maskinen gör inget mer konkret utan meddelar endast efter ytterligare några sekunder, -"Nästa"! Stolt tar jag min kopp och skyndar mig vidare mot fikarummet för att äntligen påbörja den efterlängtade fikastunden.
Var blev alla de hederliga kaffekokarna av? Dessa rejält dimensionerade, varma behållare som varmt välkomnande inledde fikastunden med garantier om att i praktiken innehålla oändliga mängder kaffe redo att konsumeras med en sekunds varsel. Att med ett fast tag runt bakelithandtaget spola upp en rejäl kopp färskbryggt kaffe, inte helt sällan samtidigt som en kär kollega gjorde det samma från handtaget bredvid. Är denna era förevigt överspelad, för att aldrig komma tillbaka? Hoppas inte!
Inte ens en fänrik med hund skulle upplevts som ett hinder, om nu det osannolika faktum skulle inträffa att dennes skulle vara före mig till fikat!
Hit med en kopp kaffe!
Medelåldersmannen
lördag 3 oktober 2009
Pretto!!! Välkomna, jag heter Sofie och är er servitris! Hej, jag heter Rune och är er kock!
När man är på konferens och har bokat ett ställe med ”bättre mat” (vad annars är intressant i konferenssammanhang???) så kan man ibland reflektera över hur väldigt viktigt det är med omgivningen. Ärligt talat! Det är en väldigt fin bonus med en trevlig omgivning, god mat och trevlig personal. Men, mest uppskattar man att vara ifrån jobbet, telefonen och e-posten för att verkligen kunna grotta ner sig och koncentrera sig på detaljer och viktiga händelser och utvecklingen i arbetslivet. När man då sätter sig kring konferensbordet och börjar komma igång i kreativa och intellektuella (som jag för övrigt inte kunde stava till) samtal om allehanda ting och företeelser, störs man idogt av mat- och sovklockan. Nåväl, till bords! Där fortsätter man den spirande konversationen, men blir ånyo avbruten av den käcka servitrisen som vill servera den unika och delikata maten under djup tystnad, tacksamhet och djup beundran från den konfererande gruppen. Det ställer vi upp på, trots det kreativa avbrottet. Lämnar tre minuters tystnad under serveringen. Återupptar våra spirituella samtal under inmundigande av en delikat förrätt, för att återupprepa historian under huvudrätten. Efter denna service, kommer dessutom kocken ut för att förmedla var alla råvaror är inhandlade och be om en uppskattning om hur fantastiskt smakfullt all förtäring är. Lokalproducerat, javisst, vilket är en bedrift som måste betonas och prisas. Visst, allt är väldigt delikat och det är en bedrift att få ihop så delikata menyer, men vi är faktiskt där för att arbeta och vi har konversationer kring det, inte kring var sjutton fasanen är skjuten…. Detta inträffar väldigt ofta när man är på konferens… Men, som vi alla vet så är skillnaden mellan ett spädbarn och en konferensdeltagare att spädbarnet endast behöver matas var tredje timme!
Näst efter generation X så retar jag mig på pretto servering, pretto mat och pretto vinlista som hör ihop med menyn!
Näst efter generation X så retar jag mig på pretto servering, pretto mat och pretto vinlista som hör ihop med menyn!
onsdag 30 september 2009
1211 Medelåldersmannen. -Giv Akt!
Upprört skakar nu de försvarspolitiska kritikerna sina huvuden åt den dyra satsning som gjordes i den så kallade NBG 2008. En miljard plöjdes ned i detta stående förband och vi fick inte ens det minsta lilla krig för den satsade kronan! Vilken besvikelse! Förlåt mig, men är inte det bra? Är inte en miljard egentligen ett billigt pris för att under ytterligare en period lyckats att undvika politikens yttersta förlängning som den militär konfrontationen och våldet innebär.
Sedan kan man ju alltid diskutera hur den spenderade miljarden kanske skulle kunna använts bättre. Kanske man i framtiden inte skall låta utgifterna skena helt okontrollerat? Eller som en företrädare för Försvarsmakten ledning uttryckte det hela i ett öppet brev till NBG-förbandet under uppsättandet av detsamma -"Även om man är del av en prioriterad verksamhet så måste ändå verksamheten präglas av ett ekonomiskt genomtänkt agerande som ligger i linje med de övriga delarna av organisationen". Ärligt talat, blev det inte lite väl mycket fräcka glasögon, korta karbiner och andra snabba, ibland kanske inte helt genomtänkta utlägg och anskaffningar?
En annan sak som kan betänkas och till och med kanske användas som erfarenhet inför liknande framtida debacle är vilka begränsningar vi lägger på oss själva avseende hur denna resurs utnyttjas under den tid den står i beredskap? Många är exemplen hur NBG-styrkorna likt en gökunge tärde på ordinarie linjeorganisationer på de "drabbade" förbanden.
Hur som helst ser vi med spänning fram emot hur EU:s stående styrkor skall komma att användas i framtiden. Lite anar man signalen att om det nu är som så att vi satsar stora summor på att skapa denna resurs, så vore det det själva fan om vi inte skall använda den. Eller för att travestera på språkbruket i lumpen. -Efterhand och i egentakt, en fiende fram!
Riktigt spännande är också högt ärade försvarsministerns idé om att det inte ska krävas att samtliga länder delar kostnaderna om en stridsgrupp rycker ut. Högt ärade försvarsministern menar att det här skulle kunna göra det enklare att få fram ett beslut. Så har man bara tillräckligt mycket pengar så kommer man att kunna hyra den stående EU-styrkan?!
Kan vi inte förenkla allt ihop och helt enkelt införa de forna Europeiska kolonialväldena igen?
Skulle heller inte förvåna mig om fänrikarna behöver extra dyra hundar i framtiden också!?
Fördelning på uppgifter! Höger, vänster om, marsch!
Medelåldersmannen
Sedan kan man ju alltid diskutera hur den spenderade miljarden kanske skulle kunna använts bättre. Kanske man i framtiden inte skall låta utgifterna skena helt okontrollerat? Eller som en företrädare för Försvarsmakten ledning uttryckte det hela i ett öppet brev till NBG-förbandet under uppsättandet av detsamma -"Även om man är del av en prioriterad verksamhet så måste ändå verksamheten präglas av ett ekonomiskt genomtänkt agerande som ligger i linje med de övriga delarna av organisationen". Ärligt talat, blev det inte lite väl mycket fräcka glasögon, korta karbiner och andra snabba, ibland kanske inte helt genomtänkta utlägg och anskaffningar?
En annan sak som kan betänkas och till och med kanske användas som erfarenhet inför liknande framtida debacle är vilka begränsningar vi lägger på oss själva avseende hur denna resurs utnyttjas under den tid den står i beredskap? Många är exemplen hur NBG-styrkorna likt en gökunge tärde på ordinarie linjeorganisationer på de "drabbade" förbanden.
Hur som helst ser vi med spänning fram emot hur EU:s stående styrkor skall komma att användas i framtiden. Lite anar man signalen att om det nu är som så att vi satsar stora summor på att skapa denna resurs, så vore det det själva fan om vi inte skall använda den. Eller för att travestera på språkbruket i lumpen. -Efterhand och i egentakt, en fiende fram!
Riktigt spännande är också högt ärade försvarsministerns idé om att det inte ska krävas att samtliga länder delar kostnaderna om en stridsgrupp rycker ut. Högt ärade försvarsministern menar att det här skulle kunna göra det enklare att få fram ett beslut. Så har man bara tillräckligt mycket pengar så kommer man att kunna hyra den stående EU-styrkan?!
Kan vi inte förenkla allt ihop och helt enkelt införa de forna Europeiska kolonialväldena igen?
Skulle heller inte förvåna mig om fänrikarna behöver extra dyra hundar i framtiden också!?
Fördelning på uppgifter! Höger, vänster om, marsch!
Medelåldersmannen
fredag 25 september 2009
Hjälp! Är de så många!?
Som upplyst medelåldersman vinnlägger jag mig om att följa aktuella pågående debatter, oftast då genom bloggar och tidningarnas insändarsidor. Beroende på aktuellt ämne kan dessa debatter nå varierande grader av intellektuell spänst.
För tillfället tar det så kallade Helikopterrånet upp stor del av debattutrymmena. Som vanligt så skriks det på kraftfulla insatser från polis och nu också från militären!
När jag läser dessa debattinlägg påminns jag om en kollegas eftertänksamma och aningen dystra kommentar, i samband med bedömningen av ett elevarbete, -"Det som skrämmer mig mest är att nästan halva Sveriges befolkning är dummare än genomsnittet"!
Det där med fänrikar och hundar känner ni ju redan till!
Full fart mot helgen!
Medelåldersmannen
För tillfället tar det så kallade Helikopterrånet upp stor del av debattutrymmena. Som vanligt så skriks det på kraftfulla insatser från polis och nu också från militären!
När jag läser dessa debattinlägg påminns jag om en kollegas eftertänksamma och aningen dystra kommentar, i samband med bedömningen av ett elevarbete, -"Det som skrämmer mig mest är att nästan halva Sveriges befolkning är dummare än genomsnittet"!
Det där med fänrikar och hundar känner ni ju redan till!
Full fart mot helgen!
Medelåldersmannen
tisdag 22 september 2009
Jag Twittrar, alltså finns jag!
Undertecknad var på en kortare resa i förra veckan. Allt flöt på bra och alla var nöjda. Framåt fredagen började det bli dags att styra hemåt och efter en del körande med bil rullades det fram mot en varmt välkomnande färja i Puttgardens färjeläge. En färja som fortsatt skulle ta mig mot den kalla nord vi kallar hem!
Väl på färjan skulle det handlas en lättare måltid och det var då jag drabbades av något som jag fruktar kommer att kunna bli en landsplåga i samma klass som jojon, frisbeen och V-jeansen. Jag talar om Senior-Twittrandet!! Två damer som utan någon som helst tanke på oss andra högt och tydligt delgav oss andra sin tankar och idéer Tankar såsom: -Hur kommer jag igenom denna spärren? -Jag vill inte att vi köper Wienerbröden! -Om du går i förväg som kommer jag efter! Det var då det slog mig. Damerna satt ju och Twittrade! Dock helt utan de tekniska hjälpmedel som många av oss andra använder sig av. Nej då! De lät bara munnen löpa i en ändlös harrang av hastigt uppdykande och flyende reflektioner över den upplevelsebaserade tillvaro som vi andra bruka kalla livets höst och detta med en akustisk räckvidd på ca 17-20 meter.
Så frågan är, har Senior-Twitter kommit för att stanna? Om den har det så riskerar det att bli nästan lika djävligt som fänrikar med hund!
Över och Ut!
Medelåldersmannen
Väl på färjan skulle det handlas en lättare måltid och det var då jag drabbades av något som jag fruktar kommer att kunna bli en landsplåga i samma klass som jojon, frisbeen och V-jeansen. Jag talar om Senior-Twittrandet!! Två damer som utan någon som helst tanke på oss andra högt och tydligt delgav oss andra sin tankar och idéer Tankar såsom: -Hur kommer jag igenom denna spärren? -Jag vill inte att vi köper Wienerbröden! -Om du går i förväg som kommer jag efter! Det var då det slog mig. Damerna satt ju och Twittrade! Dock helt utan de tekniska hjälpmedel som många av oss andra använder sig av. Nej då! De lät bara munnen löpa i en ändlös harrang av hastigt uppdykande och flyende reflektioner över den upplevelsebaserade tillvaro som vi andra bruka kalla livets höst och detta med en akustisk räckvidd på ca 17-20 meter.
Så frågan är, har Senior-Twitter kommit för att stanna? Om den har det så riskerar det att bli nästan lika djävligt som fänrikar med hund!
Över och Ut!
Medelåldersmannen
måndag 14 september 2009
Människobyns södra förort!
Medelålderskvinnan var i Kivik på ”konferens” för någon vecka sedan. Det var väldigt trevligt, givande diskussionsämnen och trevliga människor (nåja, de medelålderskvinnan prioriterade att umgås med i alla fall). Boendet var väl med ett positivt synsätt ”okey” och maten var fantastisk (även med en negativ utgångspunkt till ämnet). Tyvärr hade förortens boende fullständiga rättigheter, vilket innebar att allt alkoholhaltigt skulle införskaffas via dem. Det innebar att ett glas väldigt mediokert (för att inte säga urkasst) vitt vin införskaffades för den ohyggliga summa av 89 SEK/glas. Med Medelålderskvinnans voluminösa kännedom om prislägen, vet densamma att en flaska av ovan nämnda dryck kostar 49 SEK, vilket medföljde att Medelålderskvinnan blev något (för att inte säga enormt) besviken. För densamma är ett glas inte nog. Detta resulterade påföljande dag i en biltur till närmsta inköpsställe (Simrishamn) där flera storförpackningar införskaffades till en kostnad av 20 SEK/glas. Detta blev en veritabel succé trots att det fick inmundigas lite i det fördolda. Medelålderskvinnan (tillsammans med andra medelåldersämnen) var flitiga brukare av denna externa service och kom inte i säng förrän framåt tre på natten, vilket resulterade i en konferenströtthet då de ankom hemmet på fredagseftermiddagen. Att snålheten bedrar visheten är välkänt, men att bli så grundlurad tycker Medelålderskvinnan är i maffigaste laget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)