Teknikutveckling. På gott och ont!

Många låter sig imponeras av Ricky Bruchs diskuskast på över 71 meter, 1984. Inte jag! Mina barn kan med lätthet flytta någon av hushållets två trådlösa telefoner längre sträckor än så, så fort man vänder ryggen till! Stor del av den telefonerande vardagen går åt till att, likt Quasimodo, vilt jaga de ringande klockorna genom husets alla vinklar och vrår!

Med värme drar jag mig till minnes den tid då telefoner var telefoner. En teknologi som öppnade upp i praktiken hela världen för ens, om inte fötter så i alla fall, öron. Att det handlade om avancerad teknologi borgade faktumet att tekniken endast tillhandahölls av staten. Hur många är vi inte som minns dagen då telefonen skulle komma! Modren hade nervöst städat hela hemmet och vankade förväntansfullt omkring med nyondulerat hår, in i det sista fingrandes på det skinande hemmets prydnadssaker. Fadren i huset hade med familjeöverhuvudets rätt inhandlat en särskild möbel, ett telefonbord. En prydlig liten hallmöbel med en säker och stadig yta för telefonapparaten ifråga, en liten skrivyta att nedteckna hastiga telefonmeddelanden, en låda att förvara den medföljande telefonkatalogen och övrig anteckningsmateriel. Sist men inte minst en liten vadderad sits för möjligheten att tillfälligt sätta sig ner om nu anspänningen i samtalet eller för den del längden på densamma skulle göra att benen inte bar längre.

Tydligt minns jag än idag ljudet av de myndiga stegen närma sig hemmets ytterdörr, en konstpaus, därefter en ringning på dörrens ringklocka. En ringning som gjordes med sådan ackuratess att det inte rådde någon tvekan om att nu var det allvarliga saker i vardande. Nervöst rättandes till ett osynligt veck på sitt linneförkläde, öppnade Modren ytterdörren och släppte in den uniformerade representanten för det statliga Televerket. Honnör gjordes och med myndig stämma kontrollerades hushållets adress och att det var rätt innevånare som bebodde detsamma. Därefter monterades, med allvaret hos forna tiders alkemister, apparaten ifråga i hemmets hall. Notera att apparaten monterades där Televerket bestämde att den skulle stå och ingen annan stans!

Så hade då familjen förärats apparatur som magiskt kunde överbrygga avstånd som tidigare tagit timmar, ibland till och med dagar att lägga under sig! Lojt på gränsen till nonchalant kunde man nu med lätthet tala med exempelvis farmor, flera mil bort. För att inte tala om de närmast mytomspunna nästkusinerna i Värnamo! Kristallklart minns jag fortfarande det magiska ljudet i kopplingstonen, den hastigt stegrande spänningen i påringningstonens pulserande löfte om samtal med vänner och släktingar och den frustrerade besvikelsen i upptagettonens besked om oförättat ärende. Men till skillnad från i denna texts inledning -apparaten stod under hela min barndom exakt där Televerkets representant ställt den!

Särskild trygghet, även om jag som telning inte till fullo uppskattade dess sanna innebörd, var att man med lätthet kunde varsko övrig omgivning om eventuella fänrikar med hund i antågande!

Pågår samtal - Påringt!

Medelåldersmannen

Nu köar jag för mig själv!

Kanske lite av ett nationellt särdrag, men ofta så fikar jag på jobbet. Denna stund av kollegial gemenskap. Särskilt förmiddagskoppen är något som hitintills kännetecknats av en trevlig stund, fylld av värme, med arbetskamraterna.

Så icke mera!

Numera möts man ofta av en maskin, inte helt olik en futuristisk skulptur med ett virrvarr av knappar, lcd-dispalyer, symboler och andra små bitar av information. Löften om utbudet är stort hos denna maskin. Café Latte, Machiato, Choklad, Café Choc, The, Espresso, Capuccino (enkel och dubbel), Fruktsoppa, Varmt vatten och inte minst vanligt färskbryggt kaffe!
Medelålders som jag är väljer jag alltid det vanliga färskbryggda kaffet i det att jag tycker att de övriga alternativen hör solsemestrar, karnevaler, valvakor och större kalas till.

Det är då den riktiga prövningen startar! Först händer ingenting! Sedan blixtrar det i regel till ett snabbt meddelande på den lilla displayen i still med -"Vänta!". Ännu så länge är koppen torr som fnöske! Sedan brukar det i regel börja knäppa och man hör saker röra sig mekaniskt inne i skulpturen. Fortfarande är koppen lika ren som när jag ställde dit den! Ofta brukar kön bakom mig nu börja växa till sig med ett par, tre personer.
I det här läget tänds i regel små lampor och belyser min kopp från alla möjliga vinklar och och spänningen stiger markant, inte bara hos mig utan även hos den växande kön bakom mig.

Nu ökar såväl spänningen hos den lilla skara av köande som aktiviteten i skulpturen. Långa utdragna mullranden och rosslande ljud, små smällar och skakningar. Men fortfarande kan man besviket konstatera att koppen är lika ren som när man ställde dit densamma!

Så här långt i processen kan man nästan till och med ana ett visst intresse från den halva ostfrallan man håller i handen om vad som blir av den kopp färsktbryggt kaffe som densamma skall göra gemensam kulinarisk sak med. -Om det nu bara ville hända någonting!

I detta läge, då maskinen rosslar drastiskt, kommer då äntligen med en förlösande känsla en tunn rännil kaffe och börjar sakta att fylla koppen. Fikakön fylls av ett tyst outtalat jubel och närmast triumfiratorisk känsla inför det faktum att vi nu anar slutet på denna process (och början på nästa).
Rännilen slutar och jag sträcker mig för att ta koppen och gå. App, app, app! Maskinen meddelar bestämt. -"Vänta"! Med den nedärvda lutheranska skräcken för överheten drar jag snabbt tillbaka min hand och avvaktar lydigt. Maskinen gör inget mer konkret utan meddelar endast efter ytterligare några sekunder, -"Nästa"! Stolt tar jag min kopp och skyndar mig vidare mot fikarummet för att äntligen påbörja den efterlängtade fikastunden.

Var blev alla de hederliga kaffekokarna av? Dessa rejält dimensionerade, varma behållare som varmt välkomnande inledde fikastunden med garantier om att i praktiken innehålla oändliga mängder kaffe redo att konsumeras med en sekunds varsel. Att med ett fast tag runt bakelithandtaget spola upp en rejäl kopp färskbryggt kaffe, inte helt sällan samtidigt som en kär kollega gjorde det samma från handtaget bredvid. Är denna era förevigt överspelad, för att aldrig komma tillbaka? Hoppas inte!

Inte ens en fänrik med hund skulle upplevts som ett hinder, om nu det osannolika faktum skulle inträffa att dennes skulle vara före mig till fikat!

Hit med en kopp kaffe!
Medelåldersmannen