Nu köar jag för mig själv!

Kanske lite av ett nationellt särdrag, men ofta så fikar jag på jobbet. Denna stund av kollegial gemenskap. Särskilt förmiddagskoppen är något som hitintills kännetecknats av en trevlig stund, fylld av värme, med arbetskamraterna.

Så icke mera!

Numera möts man ofta av en maskin, inte helt olik en futuristisk skulptur med ett virrvarr av knappar, lcd-dispalyer, symboler och andra små bitar av information. Löften om utbudet är stort hos denna maskin. Café Latte, Machiato, Choklad, Café Choc, The, Espresso, Capuccino (enkel och dubbel), Fruktsoppa, Varmt vatten och inte minst vanligt färskbryggt kaffe!
Medelålders som jag är väljer jag alltid det vanliga färskbryggda kaffet i det att jag tycker att de övriga alternativen hör solsemestrar, karnevaler, valvakor och större kalas till.

Det är då den riktiga prövningen startar! Först händer ingenting! Sedan blixtrar det i regel till ett snabbt meddelande på den lilla displayen i still med -"Vänta!". Ännu så länge är koppen torr som fnöske! Sedan brukar det i regel börja knäppa och man hör saker röra sig mekaniskt inne i skulpturen. Fortfarande är koppen lika ren som när jag ställde dit den! Ofta brukar kön bakom mig nu börja växa till sig med ett par, tre personer.
I det här läget tänds i regel små lampor och belyser min kopp från alla möjliga vinklar och och spänningen stiger markant, inte bara hos mig utan även hos den växande kön bakom mig.

Nu ökar såväl spänningen hos den lilla skara av köande som aktiviteten i skulpturen. Långa utdragna mullranden och rosslande ljud, små smällar och skakningar. Men fortfarande kan man besviket konstatera att koppen är lika ren som när man ställde dit densamma!

Så här långt i processen kan man nästan till och med ana ett visst intresse från den halva ostfrallan man håller i handen om vad som blir av den kopp färsktbryggt kaffe som densamma skall göra gemensam kulinarisk sak med. -Om det nu bara ville hända någonting!

I detta läge, då maskinen rosslar drastiskt, kommer då äntligen med en förlösande känsla en tunn rännil kaffe och börjar sakta att fylla koppen. Fikakön fylls av ett tyst outtalat jubel och närmast triumfiratorisk känsla inför det faktum att vi nu anar slutet på denna process (och början på nästa).
Rännilen slutar och jag sträcker mig för att ta koppen och gå. App, app, app! Maskinen meddelar bestämt. -"Vänta"! Med den nedärvda lutheranska skräcken för överheten drar jag snabbt tillbaka min hand och avvaktar lydigt. Maskinen gör inget mer konkret utan meddelar endast efter ytterligare några sekunder, -"Nästa"! Stolt tar jag min kopp och skyndar mig vidare mot fikarummet för att äntligen påbörja den efterlängtade fikastunden.

Var blev alla de hederliga kaffekokarna av? Dessa rejält dimensionerade, varma behållare som varmt välkomnande inledde fikastunden med garantier om att i praktiken innehålla oändliga mängder kaffe redo att konsumeras med en sekunds varsel. Att med ett fast tag runt bakelithandtaget spola upp en rejäl kopp färskbryggt kaffe, inte helt sällan samtidigt som en kär kollega gjorde det samma från handtaget bredvid. Är denna era förevigt överspelad, för att aldrig komma tillbaka? Hoppas inte!

Inte ens en fänrik med hund skulle upplevts som ett hinder, om nu det osannolika faktum skulle inträffa att dennes skulle vara före mig till fikat!

Hit med en kopp kaffe!
Medelåldersmannen