Sakta Vi Gå Genom Stan..

Tiden då mina barn var små och betraktade sina föräldrar som Stålmannen och Wonderwoman är numera mer eller mindre förbi. I den lilla villastaden ser jag numera från gång till annan andra föräldrar som stegvis försöker att lära sina små ätteläggar allt om vuxenvärlden. Trafiken är ett område där de små kämpar på med en imponerande envishet. Likt forna tiders Singer snabbsömssymaskiner pinnar de på med sina små cyklar, inte sällan på smågatornas trottoarer. Ibland lutar jag mig på krattan, följer dem med blicken nedför gatan, och sänder en tanke till eventuella gudar om att allt skall gå de små sorkarna väl på deras väg ut i stora världen. – Ja, som ni själva kan läsa, så tycker till och med en Medelåldersman som jag att detta hör livet till.

Nu är det inte lika gulligt när de små snabbt blir större och större men däremot inte tar steget från trottoaren till gatan! Nejdå! Snabbt växer de små liven, från små keruber till en sorts vuxna människor. Vuxna människor som skiljer sig från oss andra på det sättet att jordaxeln inte längre passerar via klotets respektive poler, utan istället passerar genom den egna pannan och därmed reducerar alla oss andra till att endast kretsa runt det egna jaget! För att inte tala om cyklarna! Från små enkla, pastellfärgade leksaker tas nu steget snabbt till avancerade maskiner med hundratals växlar, däck som vore de hämtade från ett bepansrat truppfordon, fjädringar och ”liggestyren”. Kort och gott, väl rustade för att röja allt i sin väg!

Men lämnar de barndomens trygga trottoar? Nej! Fortfarande anser de att trottoaren är den bästa platsen att fara fram, som ett jehu, på. Jag missar aldrig ett tillfälle att skicka dem från MIN trottoar till den gata där de numera hör hemma. Likt, den vid Mosebacke Monarki anställde stuntmannen Errol Standin, tvekar jag inte en sekund att kasta mig ut och göra allt för att försvåra deras väg. Men vad blir reaktionen? Total oförståelse blandad med kränkta och indignerade ansiktsuttryck och ibland till och med ilska!

Den absoluta bottennivån nåddes härom veckan, då jag och en annan mycket balanserad medelålders kamrat flanerade på en av stadens trottoarer. Plötsligt stördes vår vandring av ett ilsket ringande på cykelringklocka. När vi förvånat vände oss om möttes vi av synen av en man och en kvinna, båda väl över 25 år gammal, på varsin cykel. Med uppfodrande blickar menade dessa klentrogna att vi gick för sakta på trottoaren och att vi därför borde lämna väg för dem att cykla vidare på! Med den stegrande upphetsningen hos ett barn inför julklapparnas öppnande, tog jag mig med kraft an uppgiften att förklara för de tu olämpligheten i att cykla på trottoarer i allmänhet och trottoarer som jag går på i synnerhet!
Vissa motargument höjdes, men med medelålderns erfarenhet om att anfall är bästa försvar, var det bara en fråga om ett par snabba tillrättavisningar följt av ett par rejäla "Vi som byggde Sverige" och ”Vet Hut” för att de, med rodnande öronsnibbar och med stukad kroppshållning, fortsatte sin färd. Denna gång på gatan!

Inte ens Fänrikar med hund cyklar med denna nonchalans. Detta då de antingen tolkar bak traktor eller till fots rycker fram i terrängen och då med cykeln på ryggen!

Våga värna våra trottoarer!
Medelåldersmannen

Fackanslutning - Lagstifta nu!

Många av er uppfattar kanske denna blogg som lite åt det skämtsamma hållet och till stor del är detta också min mening. En liten snuttifikation, mer för att roa än att uppröra. Men ibland måste man höja sig över skojerierna och på ett seriöst sätt adressera verkligt svåra samhällsproblem.

Det jag gärna därför nu vill belysa är den totala anarkin i det nationella luftrummet!
– Nej, inte kapningar. Ej heller den isländska vulkanaskan (för övrigt är jag helt övertygad om att de hackat hål på vulkanen själva, allt för att flytta fokus från sina dåliga bankaffärer).

Nej det jag talar om är alla de som, likt kamphundar, bevakar tätpositionen inför boarding till planet. Väl inne i planet väljer de en plats ganska långt fram i planet och börjar genast böka med sina rockar och annat som de, med den gudomliges rätt, valt att inte checka in utan tvunget skall släpas med in i kabinen! Allt detta medan vi andra, likt lydiga får, tyst väntar på att få komma längre in i planet. Det är nu, när alla till slut kommit på plats, som vi kommer fram till det egentliga sveket mot oss övriga. Nämligen det att den groteskt stora mängden handbagage ofta leder fram till att det lilla facket ovanför respektive sittplats fort fylls och att man därför lägger sitt gepäck i en annans plats fack längre bak i flygplanet! Väl framme på destinationen börjar alla vi andra vår vandring mot flygvärdinnans maskinmässiga farväl och den frihet som anas utanför den trånga flygplanskroppens stålbuk. Men ack, säg den lycka som varar. Emedan 99 av flygplanets 100 passagerare strävar mot denna helgfirandets port så strävar en passagerare åt det precis motsatta hållet! Med den skyldiges undflyende blick, men med fysiken hos en landslagsback i hockey, arbetar denne sig målmedvetet bakåt i kabinen för att samla ihop sina utspridda ägodelar, och än en gång står vi andra i fårflocken lydigt kvar!

Nej, här har vi ett utmärkt område för landets politiska partier att bygga årets valstrategier runt. Lagstifta om starka kopplingar mellan säte och fack! Ge flygvärdinnorna polismansrätt att utöva våld! Låt de som bryter mot detta passera säkerhetskontrollen även på väg ut från terminalen! Som ni hör kan listan göras hur lång som helst.

I det att jag, än så länge, inte sett någon plocka fram en hund från väskfacket så avhåller jag mig denna gång från sedvanligt hätskt utfall mot Fänrikar med hund!

Rör inte mitt fack – Fack Off!

Medelåldersmannen

Konst? – Det är väl ingen konst!

Så sprider sig kontinentala konstflugor även till de svenska småorterna. – Nej, jag talar inte om bildhuggare, ej heller porträttmålare inte heller mer eller mindre duktiga gatumusikanter. Nej nu talar vi ”pelle-jönserier” i närmast internationell klass!

Först ut är Didgeridoo-spelarna. Otaliga är de gånger man förvirrat vänder sig om och vilt spanar efter den atlantångare som ilsket tutar för omkörning på någon av den lilla stadskärnans pittoreska gågator. När hjärtat åter lugnat sig upptäcker man inte helt sällan istället en luggsliten yngling, i tveksam frisyr och löst sittande kläder. Ihopkrupen på en plats, där han är maximalt i vägen, med ett stuprör i munnen utstöter ynglingen långa utdragna mullrande ljud! – Det är allt han gör! För detta hoppas den lille naive parveln att vi andra skall kasta mynt på honom som ringa tecken på uppskattning för att han låter oss andra undfägnas denna musikaliska milstolpe. Nej, kräv av den lille pillevaskern att spela några gamla hederliga örhängen som ”Vi är Svenska Fotbollsgrabbar” eller för den delen ”Sommar, sommar, sommar” och han får omgående bekänna färg!

Jag kan ha missuppfattat det hela men musik är väl att ta i. För att citera den för tidigt bortgångne Sten Broman. ”De är fan i mej så omusikaliska att de inte kan höra skillnad på en hund som skäller och Närmare Dig till Gud!”

Som om inte detta skulle vara nog så har denna årstidsbundna kulturrevolution en ännu värre yttring i sitt bagage! Den mänskliga statyn! Lustigt klädda och helt målade i metalliska färgnyanser står dessa kulturbärare överallt och försöker att slå oss med häpnad genom att stå stilla. Och många av dem klarar inte ens att stå stilla! Efter att ha närgånget stirrat på dem i knappa två timmar kan man tydligt ana illa återhållna darrningar och andra tecken på svaghet. Nej charlataner är ett ord som ligger nära tillhands för att beskriva dessa sorgliga exempel på gycklare. Endast vid ett tillfälle har jag fått vika mig och i rättvisans namn hosta upp en sekin som tecken på mitt personliga nederlag. Till del fick jag rätt ändå i det, att det vid detta tillfälle, inte alls handlade om kulturarbetare utan helt normalt arbetande representanter för stadens parkarbetare.

Knappt har glädjen i sambands med Kung Bores slutliga nederlag hunnit läggas förrän tillvaron skall fördunklas av pretentiösa kulturarbetare med en tro på den egna förmågan som endast överträffas av den egna uppfattningen om allas vår andras oförmåga att uppskatta livets själsliga kvaliteter! Nej kära vänner! Näst Fänrikar med hund så är detta bland det värsta jag vet!

Mot Våren och Sommaren, då man äntligen får vara tjock på stranden igen!

Medelåldersmannen

Kärlekens högtid - Julen!

Än en gång står vi inför Julen. Denna högtid fylld av kärlek och mänsklig värme. Gemensamt ger sig familjen ut på stadens upplysta och smyckade gator. Barnens förväntningar på den stundande högtiden byggs upp allt mer ju närmare den 24:e vi kommer. Mammas och pappas plånbok utsätts för den årliga totaltesten. Kort och gott, allt är som vanligt!

Nytt för i år är en ny lek, kanske en begynnande jultradition? Gissa dina medtrafikanters nästa drag! Blinkers verka numera vara hopplöst ute. I den vilda jakten på en parkeringsplats, strax bakom den affärsexpedit man avser att saliggöra, verkar inga regler gälla! Helgens mest imponerande förare var en som bestämde sig för att låna lite av trottoaren i samband med en högersväng och stannade mitt i svängen för att ilsket gå ut och upplysa den skräckslagna luciaparaden att de stod för nära trottoarkanten och därmed hindrade honom i dennes framfart!

Ett annat fenomen som blir extra tydligt i december månad är alla folkracebanor som anlagts vid stadens stormarknader! Naivt trodde jag länge att det handlade om parkeringsplatser och att de förekommande markeringarna i form av p-rutor och blandade pilar for att markera körriktning på något sätt var där för att reglera trafikanternas in- och utfart. Men icke! Tvärtom! Bilar kommer som rakter från alla möjliga håll och kanter. Det enda viktiga att komma ihåg som trafikant, verkar vara, att tillvarje pris undvika ögonkontakt och på så sätt viljemässigt reducera oss övriga till blott statister i den egna fartfyllda julupplevelsen!

För övrigt anser jag, som vanligt, att fänrikar med hund skall förbjudas! Särskilt under Juletid, då de uppenbart helt skiljer sig från det grundläggande budskapet om Julen!

Ho, ho, ho!

Medelådersmannen

Justitiemord!

Så har då svinpesten, indirekt, skördat sitt första justitieoffer! En laglydig medborgare i nordöstra Skånes pärla, Christianstad har bötfällts för trafikbrott på cykel! Då denne hedervärde medborgare, under stora planeringsmödor, gjort sin samhälleliga plikt genom att vaccinera sig mot den grasserande svinpesten skulle denna samhällets Petrus skynda tillbaka till sitt arbete. En liten, liten, liten sneddning mot enkelriktad trafik gjordes då för att citat: ".. att på ett smidigt sätt komma fram till jobbet så fort som möjligt."

Ve vad som hände!? Lagens långa arm fångade in denna stackare och han fick, med nyvaccinerad värkande arm, ta emot en bot för denna förseelse.

Som vanligt plockades då de gamla hedervärda argumenten fram såsom: -Oss hederliga skattebetalare skall ni på, men få någon hyfs på ungdomen det kan ni inte! -Mördare härjar på gatorna och polisen prioriterar detta! Eller den lite mer chict överslätande: -Ja, ja. Jag förstår men jag har ju lite bråttom och måste fram här.

Nej, som räven sa om rönnbären - Surt!

Nej heder åt lagens väktare, som trots en övermäktig uppgift, ser vikten av att beivra vardagens små brott såsom denna förbannade cykelterror! Som bålgetingar härskar dessa skaror av cyklande huliganer på trottoarer, gågator, lekplatser och andra platser där andra trafikanter, gående som bilburna, fogar sig i ett överenskommet beteendemönster.

Nej, dessa trafikanarkister förtjänar inte bättre bemötande än fänrikar med hund!

Det blir rapport på det här!

Medelåldersmannen

Jag Twittrar, alltså finns jag!

Undertecknad var på en kortare resa i förra veckan. Allt flöt på bra och alla var nöjda. Framåt fredagen började det bli dags att styra hemåt och efter en del körande med bil rullades det fram mot en varmt välkomnande färja i Puttgardens färjeläge. En färja som fortsatt skulle ta mig mot den kalla nord vi kallar hem!
Väl på färjan skulle det handlas en lättare måltid och det var då jag drabbades av något som jag fruktar kommer att kunna bli en landsplåga i samma klass som jojon, frisbeen och V-jeansen. Jag talar om Senior-Twittrandet!! Två damer som utan någon som helst tanke på oss andra högt och tydligt delgav oss andra sin tankar och idéer Tankar såsom: -Hur kommer jag igenom denna spärren? -Jag vill inte att vi köper Wienerbröden! -Om du går i förväg som kommer jag efter! Det var då det slog mig. Damerna satt ju och Twittrade! Dock helt utan de tekniska hjälpmedel som många av oss andra använder sig av. Nej då! De lät bara munnen löpa i en ändlös harrang av hastigt uppdykande och flyende reflektioner över den upplevelsebaserade tillvaro som vi andra bruka kalla livets höst och detta med en akustisk räckvidd på ca 17-20 meter.

Så frågan är, har Senior-Twitter kommit för att stanna? Om den har det så riskerar det att bli nästan lika djävligt som fänrikar med hund!

Över och Ut!
Medelåldersmannen

Det offentliga rummet - En krympande del av Sverige

Jag har inte bara en egen mobiltelefon. Jag har många andras också! Har under det senaste året lagt märke till ett nytt fenomen med mobiltelefoner och hur de används.
Jag menar vad är det för ofog det här med att använda högtalarfunktionen när man genomför vanliga telefonsamtal? Hur ofta ser man inte personer som gör just detta? Räcker det inte med att det skall pratas i de små tingestarna oavsett situationen, nu skall det göras högt och tydligt också!
Länge har vi ju klarat oss med att endast behöva lyssna till den ena parten i samtalet. Men i och med detta senast ryck skall vi nu tvingas att lyssna även till den andra samtalsparten också!

Nej, näst fänrikar med hundar så är dessa vandrande enmans telefonkonferenser bland det värsta jag vet!

Klart Slut!
Medelåldersmannen