Gott slut!

Så närmar sig årets festhögtid. Änn en gång skall man segla ut på dansgolvet och visa att gammal är äldst!



Trevlig Fortsättning och Gott Slut!
Medelåldersmannen

Resa i Vinterland!

De senaste dagarna har massmedia varit fyllt av det årliga resekaoset. Än en gång kollapsar det nationella resesystemet med anledning av, och i kombination med, kallt väder och många resande! Ivrigt påhejade av massmedia går det så kallade drevet mot Kung Bore och dennes vinterland. Det alla verkar glömma bort i denna stund är ju det faktum att detta resekaos, år ut och år in, uppstår oavsett väderlek! Gång på gång ställs vi inför totala sammanbrott i de allmänna kommunikationerna så fort lite folk skall förflytta sig i landet med anledning av lite julfirande eller för den delen sportlovs- eller kommande påskresor.

Som hårt prövad medelåldersman har även jag fått min beskärda del av dessa umbäranden genom åren. Många är de svepskäl som presenterats mig som orsak till de blandade förseningar och andra reseproblem jag ställts inför. Vid ett tillfälle var det en flygbolagsanställd som, i samband med en påskresa, tittade mig allvarligt och djup i ögonen och sa ”ni får ursäkta, men det har ju blivit påsk”! En högtid som tydligen, på ett lömskt och förrädiskt sätt överrumplat henne och hennes flygbolag. Med den själfulla blicken hos en cigarrindian stirrade hon på mig när jag angav att påsken infallit regelbundet i Sverige under de senaste tusen åren och att jag därför tyckte att hennes förklaring på den rådande situationen var i klenaste laget. Även mitt avslöjande om att denna högtid, med stor säkerhet, även fortsättningsvis skulle komma att infalla vid exakt samma tidpunkt under nästkommande två tusen år slog henne inte bara med häpnad utan även tydlig misstro!

Men det är vid tillfällen som dessa man som sann Medelåldersman, med illa dold skadeglädje, från gång till annan sträcker ut en hjälpande hand. Jag vet att många av er ser detta som ett tecken på en spricka av svaghet i min för övrigt stenhårt cyniska fasad. Men ärligt talat. Vem av oss kan motstå tillfället att bistå de små stressade tjänstemännen och kvinnorna där de ilar runt i sina små uniformer. Vid ett av dessa tillfällen stod jag och väntade på min tur att få min resa ombokad av en stressad flygbolagsanställd. Stoiskt bidade jag min tid medan den stressade flygbolagsanställda fick lusen avläst av en annan resenär. I sanning en värdig representant för oss medelåldersmän. Grundligt byggde han upp, och levererade en, utskällning värdig en sann mästare.

Endast två veckor senare drabbades resesverige av nästa systemkollaps. Situationen var ånyo densamma. Samma kö och samma stressade flygbolagsanställda. Enda skillnaden var att denna gång stod jag omedelbart framför den mästerlige utskällaren från två veckor tidigare. Med lugn min tog jag emot flygbolagsrepresentantens mer eller mindre fantasifullt krystade bortförklaringar till detta tillfälles försening. Med orubbat glad uppsyn och utan minsta lilla knot lät jag mig flyttas till en avsevärt senare avgång. Som avslutning på mitt ärende tillade den stressade markvärdinnan en kommentar om sin uppriktiga glädje och tacksamhet för att jag hanterade den olyckliga situationen utan att låta min ilska och bitterhet gå ut över henne. –Ingen fara min vän, svarade jag, jag bjuder gärna på denna lilla ynnest eftersom jag vet att mannen på tur bakom mig kommer att ge dig den värsta utskällning du troligtvis fått i hela ditt liv!

Nej, tåg- och flygbolag! Sluta skylla på väder och vind och ta istället tag i er egen vinstmaximerade verksamhet och ordna för att klara samtliga av de situationer ni är satta att klara av!

Fänrikar med hund! Detta gäller er också!

Trevlig Fortsättning och Ett Gott Slut!
Medelåldersmannen

Plogbilsrörelsen

Kung Bore håller sedan en tid tillbaka den lilla villastaden i ett järngrepp! Allt! Bilar, barn, cyklar, till och med tiden, rör sig i ett mer stelfruset och betydligt saktare tempo. Med grundmurad ovilja rör man sig utomhus, inte minst morgnarnas resa till arbetsplatsen görs med mycken möda och stort besvär. Ilsket klär man på sig ytterkläderna, lämnar hallens trygga värme för att genast mötas av den klump av is som, så sent som kvällen innan var den egna bilen. Nu skall man ännu en gång ge sig på att hacka och gräva fram denna iskalla droska som fortsatt skall bära en till platsen för det dagliga värvet.

Som om inte detta skulle vara nog så utgör själva villastaden självt, i sig ett problem. De vanligtvis pittoreska små gatorna är numera så igensnöade och så frusna att till och med en inuit skulle tänkt sig för både en och två gånger innan han skulle gett sig ut i detta interferno* av snö och is.

På lördagen anades dock en strimma av hopp i tillvaron. Plusgraderna formligen östes över oss. Vårlikt droppande från takrännorna och till och med gräsmattan tittade blygt fram på ett par ställen. Då hörde jag den komma! Med samma känsla, som säkert fyllde de amerikanska nybyggarnas hjärtan med hopp då kavalleriet stormade ned för präriekullarna lystrade jag igenkännande till ljudet av den annalkande plogbilen! Perfekt! Bort med slasket innan kylan sätter in igen.

Vackert grön med blinkande lampor stormade plogbilen förbi mitt hus. Det enda den stolte snösvängsrepresentanten glömde att ta med sig var själva snön! Klentroget stod jag med darrande underläpp och stirrade på den allt jämt slaskiga gatan. Men aha, plogbilen vände längst ned på gatan och satt fart mot mig och mitt hus igen! Nu jävlar, tänkte jag. Nu kommer han. Going in för the kill! Men ännu en gång passerade plogbilsryttaren fastigheten med stolt lyftad skrapa. Med fart rundade han gathörnet och var för alltid borta från min syn. Man kunde dock, under flera timmar, höra honom mullra omkring bland de övriga smågatorna i villastaden. Senare på kvällen gav jag och den lagvigda oss ut på en kortare promenad till bekanta i grannskapet. Vi passerade flera gator och jag fick mina misstankar besannade. Snön låg, i allt väsentligt, orubbat kvar!

Nu har jag tänkt på denna händelse i snart ett dygn. Jag har ännu så länge inte kunnat forma någon slags logisk förklaring till det inträffade. Var det en arbetsmiljöåtgärd för den enskilde föraren? Var det en miljösatsning från kommunens folkvalda? Kanske var det så enkelt att föraren inte hittade spaken.

Fänrikar! Fortsätt att valla era hundar! Alla ni andra, hjälp mig att förklara detta!
Medelåldersmannen

---

*De minnesgoda av er, kära läsare, kan säkert dra er till minnes lokalradioreportern och legendaren Walde Bengtssons dramatiska reportage från torget i Simrishamn. Ett torg som vid det tillfället ”var ett rykande interferno av snö”.

Sakta Vi Gå Genom Stan..

Tiden då mina barn var små och betraktade sina föräldrar som Stålmannen och Wonderwoman är numera mer eller mindre förbi. I den lilla villastaden ser jag numera från gång till annan andra föräldrar som stegvis försöker att lära sina små ätteläggar allt om vuxenvärlden. Trafiken är ett område där de små kämpar på med en imponerande envishet. Likt forna tiders Singer snabbsömssymaskiner pinnar de på med sina små cyklar, inte sällan på smågatornas trottoarer. Ibland lutar jag mig på krattan, följer dem med blicken nedför gatan, och sänder en tanke till eventuella gudar om att allt skall gå de små sorkarna väl på deras väg ut i stora världen. – Ja, som ni själva kan läsa, så tycker till och med en Medelåldersman som jag att detta hör livet till.

Nu är det inte lika gulligt när de små snabbt blir större och större men däremot inte tar steget från trottoaren till gatan! Nejdå! Snabbt växer de små liven, från små keruber till en sorts vuxna människor. Vuxna människor som skiljer sig från oss andra på det sättet att jordaxeln inte längre passerar via klotets respektive poler, utan istället passerar genom den egna pannan och därmed reducerar alla oss andra till att endast kretsa runt det egna jaget! För att inte tala om cyklarna! Från små enkla, pastellfärgade leksaker tas nu steget snabbt till avancerade maskiner med hundratals växlar, däck som vore de hämtade från ett bepansrat truppfordon, fjädringar och ”liggestyren”. Kort och gott, väl rustade för att röja allt i sin väg!

Men lämnar de barndomens trygga trottoar? Nej! Fortfarande anser de att trottoaren är den bästa platsen att fara fram, som ett jehu, på. Jag missar aldrig ett tillfälle att skicka dem från MIN trottoar till den gata där de numera hör hemma. Likt, den vid Mosebacke Monarki anställde stuntmannen Errol Standin, tvekar jag inte en sekund att kasta mig ut och göra allt för att försvåra deras väg. Men vad blir reaktionen? Total oförståelse blandad med kränkta och indignerade ansiktsuttryck och ibland till och med ilska!

Den absoluta bottennivån nåddes härom veckan, då jag och en annan mycket balanserad medelålders kamrat flanerade på en av stadens trottoarer. Plötsligt stördes vår vandring av ett ilsket ringande på cykelringklocka. När vi förvånat vände oss om möttes vi av synen av en man och en kvinna, båda väl över 25 år gammal, på varsin cykel. Med uppfodrande blickar menade dessa klentrogna att vi gick för sakta på trottoaren och att vi därför borde lämna väg för dem att cykla vidare på! Med den stegrande upphetsningen hos ett barn inför julklapparnas öppnande, tog jag mig med kraft an uppgiften att förklara för de tu olämpligheten i att cykla på trottoarer i allmänhet och trottoarer som jag går på i synnerhet!
Vissa motargument höjdes, men med medelålderns erfarenhet om att anfall är bästa försvar, var det bara en fråga om ett par snabba tillrättavisningar följt av ett par rejäla "Vi som byggde Sverige" och ”Vet Hut” för att de, med rodnande öronsnibbar och med stukad kroppshållning, fortsatte sin färd. Denna gång på gatan!

Inte ens Fänrikar med hund cyklar med denna nonchalans. Detta då de antingen tolkar bak traktor eller till fots rycker fram i terrängen och då med cykeln på ryggen!

Våga värna våra trottoarer!
Medelåldersmannen

Jag vantrivs! - Alltså finns jag!

Kära Humble och övriga i min krympande läsarskara.
Som ni säkert lagt märke till har inläggen på min blogg varit glesa sedan april i år. Svägerskor har hotat att säga upp bekantskapen med mig. Barndomsvänner byter numera sida på gatan när jag möter dem. Mammor snappar ilsket sina små telningar till sig, samtidigt som de viskar; Titta där går han. Han som gavs oss hopp och mening med tillvaron!

Nej jag har inte tröttnat på att skriva. Saken är betydligt värre än så. Jag har under det senaste halvåret varit helt nöjd med min tillvaro! Glatt har jag vandrat genom tillvaron. Med upphöjt lugn har jag stilla åsett Stockholmare dricka kaffe ur dricksglas. Med lugnet hos en buddistmunk har jag låtit mig köras om av Pellejönser i BMW:s. Utan knot har jag accepterat den senast tidens dammode i form blanka tights och långa T-tröjor.
Som ni kan läsa fattas jag inte uppslag, jag är helt enkelt bara nöjd! Nu har det till och med gått så långt att min lagvigda börjat att knorra. Till del saknas nog de missnöjda grymtandena från TV-soffan.

Så kära vänner, behärsken Eder och jag lovar att komma tillbaka. Denna gång surare än vanligt!

Som tröst skall ni veta att min misstro mot Fänrkar med hund fortfarande är orubbad!

Lev Väl och på snart återhörande!
Medelåldersmannen

Fackanslutning - Lagstifta nu!

Många av er uppfattar kanske denna blogg som lite åt det skämtsamma hållet och till stor del är detta också min mening. En liten snuttifikation, mer för att roa än att uppröra. Men ibland måste man höja sig över skojerierna och på ett seriöst sätt adressera verkligt svåra samhällsproblem.

Det jag gärna därför nu vill belysa är den totala anarkin i det nationella luftrummet!
– Nej, inte kapningar. Ej heller den isländska vulkanaskan (för övrigt är jag helt övertygad om att de hackat hål på vulkanen själva, allt för att flytta fokus från sina dåliga bankaffärer).

Nej det jag talar om är alla de som, likt kamphundar, bevakar tätpositionen inför boarding till planet. Väl inne i planet väljer de en plats ganska långt fram i planet och börjar genast böka med sina rockar och annat som de, med den gudomliges rätt, valt att inte checka in utan tvunget skall släpas med in i kabinen! Allt detta medan vi andra, likt lydiga får, tyst väntar på att få komma längre in i planet. Det är nu, när alla till slut kommit på plats, som vi kommer fram till det egentliga sveket mot oss övriga. Nämligen det att den groteskt stora mängden handbagage ofta leder fram till att det lilla facket ovanför respektive sittplats fort fylls och att man därför lägger sitt gepäck i en annans plats fack längre bak i flygplanet! Väl framme på destinationen börjar alla vi andra vår vandring mot flygvärdinnans maskinmässiga farväl och den frihet som anas utanför den trånga flygplanskroppens stålbuk. Men ack, säg den lycka som varar. Emedan 99 av flygplanets 100 passagerare strävar mot denna helgfirandets port så strävar en passagerare åt det precis motsatta hållet! Med den skyldiges undflyende blick, men med fysiken hos en landslagsback i hockey, arbetar denne sig målmedvetet bakåt i kabinen för att samla ihop sina utspridda ägodelar, och än en gång står vi andra i fårflocken lydigt kvar!

Nej, här har vi ett utmärkt område för landets politiska partier att bygga årets valstrategier runt. Lagstifta om starka kopplingar mellan säte och fack! Ge flygvärdinnorna polismansrätt att utöva våld! Låt de som bryter mot detta passera säkerhetskontrollen även på väg ut från terminalen! Som ni hör kan listan göras hur lång som helst.

I det att jag, än så länge, inte sett någon plocka fram en hund från väskfacket så avhåller jag mig denna gång från sedvanligt hätskt utfall mot Fänrikar med hund!

Rör inte mitt fack – Fack Off!

Medelåldersmannen

Konst? – Det är väl ingen konst!

Så sprider sig kontinentala konstflugor även till de svenska småorterna. – Nej, jag talar inte om bildhuggare, ej heller porträttmålare inte heller mer eller mindre duktiga gatumusikanter. Nej nu talar vi ”pelle-jönserier” i närmast internationell klass!

Först ut är Didgeridoo-spelarna. Otaliga är de gånger man förvirrat vänder sig om och vilt spanar efter den atlantångare som ilsket tutar för omkörning på någon av den lilla stadskärnans pittoreska gågator. När hjärtat åter lugnat sig upptäcker man inte helt sällan istället en luggsliten yngling, i tveksam frisyr och löst sittande kläder. Ihopkrupen på en plats, där han är maximalt i vägen, med ett stuprör i munnen utstöter ynglingen långa utdragna mullrande ljud! – Det är allt han gör! För detta hoppas den lille naive parveln att vi andra skall kasta mynt på honom som ringa tecken på uppskattning för att han låter oss andra undfägnas denna musikaliska milstolpe. Nej, kräv av den lille pillevaskern att spela några gamla hederliga örhängen som ”Vi är Svenska Fotbollsgrabbar” eller för den delen ”Sommar, sommar, sommar” och han får omgående bekänna färg!

Jag kan ha missuppfattat det hela men musik är väl att ta i. För att citera den för tidigt bortgångne Sten Broman. ”De är fan i mej så omusikaliska att de inte kan höra skillnad på en hund som skäller och Närmare Dig till Gud!”

Som om inte detta skulle vara nog så har denna årstidsbundna kulturrevolution en ännu värre yttring i sitt bagage! Den mänskliga statyn! Lustigt klädda och helt målade i metalliska färgnyanser står dessa kulturbärare överallt och försöker att slå oss med häpnad genom att stå stilla. Och många av dem klarar inte ens att stå stilla! Efter att ha närgånget stirrat på dem i knappa två timmar kan man tydligt ana illa återhållna darrningar och andra tecken på svaghet. Nej charlataner är ett ord som ligger nära tillhands för att beskriva dessa sorgliga exempel på gycklare. Endast vid ett tillfälle har jag fått vika mig och i rättvisans namn hosta upp en sekin som tecken på mitt personliga nederlag. Till del fick jag rätt ändå i det, att det vid detta tillfälle, inte alls handlade om kulturarbetare utan helt normalt arbetande representanter för stadens parkarbetare.

Knappt har glädjen i sambands med Kung Bores slutliga nederlag hunnit läggas förrän tillvaron skall fördunklas av pretentiösa kulturarbetare med en tro på den egna förmågan som endast överträffas av den egna uppfattningen om allas vår andras oförmåga att uppskatta livets själsliga kvaliteter! Nej kära vänner! Näst Fänrikar med hund så är detta bland det värsta jag vet!

Mot Våren och Sommaren, då man äntligen får vara tjock på stranden igen!

Medelåldersmannen

Sjukt billigt alltså!!!

Hört på staden av en ung dam i de övre tonåren, talandes i mobiltelefon:

-Tjabba, det är jag. -Vet du vad jag och "Babsan" har bokat idag? -En bartenderkurs i Thailand under tre veckor!! -Ska du hänga på? Det var sjukt billigt alltså!! Bara 13.000! Tänk dig själv resa, kurs och uppehälle för bara 13.000 kronor!! -Farsan får betala, för 13.000 har inte jag råd med! -Men det är lugnt, han har ju firma så det är säkert avdragsgiltigt.

Det är samtal som dessa som gör att man knappt vågar tänka på min kommande ålderdom. En ålderdom då damer som dessa skall bidra till min försörjning!! Tryggt dock är att jag troligtvis kommer att kunna beställa en felfri "Mai Tai" till äldreboendets allsångsstund.

Medelådersmannen.

Kunskap är gratis!!

Under stundom bedriver jag studier i historia vid stadens akademiska högborg. Inte så mycket för att lära mig nytt och spännande, mer för att ytterligare bekräfta det jag redan vet!

Trots detta har jag genom åren tyngts av kårobligatoriet. I ett tappert försök att åtminstone få någon återbäring på denna ekonomiska belastning dristade jag mig för något år sedan till ett besök på det s.k. kårhuset. Den inte särskilt billiga ölen smakade avslaget och stämningen var högljud och många av kandidaterna hade mössa på sig inomhus!

Världsvant gjorde jag ett s.k. barhäng och studerade de som skall försörja mig när jag blir pensionär. Ett par öl senare noterade jag, i ögonvrån, två av de kvinnliga kandidaterna försiktigt närma sig mig från klockan 4. Rutinerat lät jag den senaste inandningen stanna kvar i mina lungor, svängde djärvt ut med mitt ena ben och intog en världsvan posé. En posé som, för endast ett par årtionden sedan, fick vuxna kvinnor att svimma och barn att dö!

Med en blygt stammande röst, fylld av illa dold återhållen åtrå, frågade den ena av de två om jag månne skulle vara kvar längre på etablisementet eller om jag snart skulle gå. -Gammal är äldst for genom mitt huvud och jag svarade att en stund till skulle jag nog stanna kvar. -Vi är själva på väg härifrån och efter att ha sett dig stå i baren så vill vi gärna erbjuda dig en av våra platser i soffan om du tycker att det är jobbigt att stå. Så detta är vad det har kommit till? Vad blir nästa erbjudande? Kanske hjälp över gatan, av någon Vargunge!

Med illa stukad stolthet har jag därför sett fram emot slopandet av kårboligatoriet. Döm om min förvåning när jag nu får reda på att den personal, som tidigare varit anställd vid stadens studentkår och därmed finansierad av bland annat min kåravgift nu anställts av högskolan självt!
Ergo, från att tidigare endast behövt bidra med finansiering om jag aktivt studerade är jag nu med och finansierar denna personal oavsett om jag är inskriven på skolan eller inte!!

Fattas väl bara nu att jag skall bidra med fänrikarnas hundskatt också!

Var hämtar jag nu min öl?

Medelåldersmannen

Moraset bland våra unga!

Föga anande man att den svenska värnpliktens upphörande skulle få så omedelbara effekter på landets unga! Inför det stundande nyåret avnjöts en kopp kaffe, eller för den delen Latte som barnen uttrycker det, dock vill jag gärna ha min Latte utan mjölk. Oaktat detta avnjöts denna populära sydamerikanska dryck i hemmets soffa, i ett gemytligt sällskap av den kommersiella marksända kanalens s.k. Morgonsoffa. Med igenkännandets varma glädje noterade jag att en av de inbjudna experterna, givetvis från Människobyn, skulle demonstrera hur att sabrera en flaska bubbel inför den häpna TV-populasen. Så tog då en lustiger dans sin början. Vilt svängande med såväl sabel som flaska försökte denna unge Stureplans-kavaljer under upprepade försök att skilja buteljens kork och översta del från resten av densamma! Gång på gång gjordes utfall mot flaskan men, likt Baron Ramel och dennes kokosnöt, så var endast flaskan sig lik.

Dystert reflekterade jag över hur djupt moraset bland landets unga tillåtits att bli. Ett slopande av landets allmänna värnpliktssystem kan ju ha sina rutiga och randiga säkerhetspolitiska skäl. Men kanske har man, i sin iver att utveckla landets försvarsförmåga, blivit blind för övriga uppfostrande effekter som en sådant samhällssystem har på landets ungdom. Jag menar att misslyckas med att sabrera en butelj bubbel borde ju vara en larmklocka så god som någon om vartåt saker och ting verkar barka! Under perioden för den svenska allmänna värnplikten danades landet manliga ungdomar, och till del även de kvinnliga, till starka självständiga individer. Ingen, jag upprepar ingen butelj, burk eller annan förpackning för jästa, brända eller destillerade drycker utgjorde något som helst problem för ynglingar som uppfostrats i värnpliktssystemet. Med lätthet betvingades och bemästrades styvnackade kapsyler och trilskande korkar utan något som helst besvär.

Till och med fänrikar med hund kunde från gång till annan vara av nytta! Nytta i det att man kunde beordra av dem namnbrickan för att bryta upp en kall pils efter en dags slit!

"putäll på er grevar och baroner"
Medelåldersmannen