Sakta Vi Gå Genom Stan..

Tiden då mina barn var små och betraktade sina föräldrar som Stålmannen och Wonderwoman är numera mer eller mindre förbi. I den lilla villastaden ser jag numera från gång till annan andra föräldrar som stegvis försöker att lära sina små ätteläggar allt om vuxenvärlden. Trafiken är ett område där de små kämpar på med en imponerande envishet. Likt forna tiders Singer snabbsömssymaskiner pinnar de på med sina små cyklar, inte sällan på smågatornas trottoarer. Ibland lutar jag mig på krattan, följer dem med blicken nedför gatan, och sänder en tanke till eventuella gudar om att allt skall gå de små sorkarna väl på deras väg ut i stora världen. – Ja, som ni själva kan läsa, så tycker till och med en Medelåldersman som jag att detta hör livet till.

Nu är det inte lika gulligt när de små snabbt blir större och större men däremot inte tar steget från trottoaren till gatan! Nejdå! Snabbt växer de små liven, från små keruber till en sorts vuxna människor. Vuxna människor som skiljer sig från oss andra på det sättet att jordaxeln inte längre passerar via klotets respektive poler, utan istället passerar genom den egna pannan och därmed reducerar alla oss andra till att endast kretsa runt det egna jaget! För att inte tala om cyklarna! Från små enkla, pastellfärgade leksaker tas nu steget snabbt till avancerade maskiner med hundratals växlar, däck som vore de hämtade från ett bepansrat truppfordon, fjädringar och ”liggestyren”. Kort och gott, väl rustade för att röja allt i sin väg!

Men lämnar de barndomens trygga trottoar? Nej! Fortfarande anser de att trottoaren är den bästa platsen att fara fram, som ett jehu, på. Jag missar aldrig ett tillfälle att skicka dem från MIN trottoar till den gata där de numera hör hemma. Likt, den vid Mosebacke Monarki anställde stuntmannen Errol Standin, tvekar jag inte en sekund att kasta mig ut och göra allt för att försvåra deras väg. Men vad blir reaktionen? Total oförståelse blandad med kränkta och indignerade ansiktsuttryck och ibland till och med ilska!

Den absoluta bottennivån nåddes härom veckan, då jag och en annan mycket balanserad medelålders kamrat flanerade på en av stadens trottoarer. Plötsligt stördes vår vandring av ett ilsket ringande på cykelringklocka. När vi förvånat vände oss om möttes vi av synen av en man och en kvinna, båda väl över 25 år gammal, på varsin cykel. Med uppfodrande blickar menade dessa klentrogna att vi gick för sakta på trottoaren och att vi därför borde lämna väg för dem att cykla vidare på! Med den stegrande upphetsningen hos ett barn inför julklapparnas öppnande, tog jag mig med kraft an uppgiften att förklara för de tu olämpligheten i att cykla på trottoarer i allmänhet och trottoarer som jag går på i synnerhet!
Vissa motargument höjdes, men med medelålderns erfarenhet om att anfall är bästa försvar, var det bara en fråga om ett par snabba tillrättavisningar följt av ett par rejäla "Vi som byggde Sverige" och ”Vet Hut” för att de, med rodnande öronsnibbar och med stukad kroppshållning, fortsatte sin färd. Denna gång på gatan!

Inte ens Fänrikar med hund cyklar med denna nonchalans. Detta då de antingen tolkar bak traktor eller till fots rycker fram i terrängen och då med cykeln på ryggen!

Våga värna våra trottoarer!
Medelåldersmannen