Jag vantrivs! - Alltså finns jag!

Kära Humble och övriga i min krympande läsarskara.
Som ni säkert lagt märke till har inläggen på min blogg varit glesa sedan april i år. Svägerskor har hotat att säga upp bekantskapen med mig. Barndomsvänner byter numera sida på gatan när jag möter dem. Mammor snappar ilsket sina små telningar till sig, samtidigt som de viskar; Titta där går han. Han som gavs oss hopp och mening med tillvaron!

Nej jag har inte tröttnat på att skriva. Saken är betydligt värre än så. Jag har under det senaste halvåret varit helt nöjd med min tillvaro! Glatt har jag vandrat genom tillvaron. Med upphöjt lugn har jag stilla åsett Stockholmare dricka kaffe ur dricksglas. Med lugnet hos en buddistmunk har jag låtit mig köras om av Pellejönser i BMW:s. Utan knot har jag accepterat den senast tidens dammode i form blanka tights och långa T-tröjor.
Som ni kan läsa fattas jag inte uppslag, jag är helt enkelt bara nöjd! Nu har det till och med gått så långt att min lagvigda börjat att knorra. Till del saknas nog de missnöjda grymtandena från TV-soffan.

Så kära vänner, behärsken Eder och jag lovar att komma tillbaka. Denna gång surare än vanligt!

Som tröst skall ni veta att min misstro mot Fänrkar med hund fortfarande är orubbad!

Lev Väl och på snart återhörande!
Medelåldersmannen

Så går den då mot sitt slut igen!

Vad fanken var det?!
Det var din sommar som blåste förbi. Jaha, så blickar vi fram mot en ny del av året. Borta är de varma vardagskvällarna med ett sista glas vin på trädäcket. Utbytta mot Aktuellt kl 21 på sovrums-tv:n och andra spännande saker att göra med sina kvällar. Förbannat sega morgnar, där täcket väger snäppet under 500 kg och man får tippa bort det från sängen med uppbådande av sina sista krafter.

Men det absolut värsta att nu har det snart gått en vecka och jag har inte hittat den minsta irriterande tonåring att ondgöra mig över. Men som sagt hoppet är det sista som dör!!

På Ett Irriterat Återhörande.
Medelåldersmannen