Kung Bore håller sedan en tid tillbaka den lilla villastaden i ett järngrepp! Allt! Bilar, barn, cyklar, till och med tiden, rör sig i ett mer stelfruset och betydligt saktare tempo. Med grundmurad ovilja rör man sig utomhus, inte minst morgnarnas resa till arbetsplatsen görs med mycken möda och stort besvär. Ilsket klär man på sig ytterkläderna, lämnar hallens trygga värme för att genast mötas av den klump av is som, så sent som kvällen innan var den egna bilen. Nu skall man ännu en gång ge sig på att hacka och gräva fram denna iskalla droska som fortsatt skall bära en till platsen för det dagliga värvet.
Som om inte detta skulle vara nog så utgör själva villastaden självt, i sig ett problem. De vanligtvis pittoreska små gatorna är numera så igensnöade och så frusna att till och med en inuit skulle tänkt sig för både en och två gånger innan han skulle gett sig ut i detta interferno* av snö och is.
På lördagen anades dock en strimma av hopp i tillvaron. Plusgraderna formligen östes över oss. Vårlikt droppande från takrännorna och till och med gräsmattan tittade blygt fram på ett par ställen. Då hörde jag den komma! Med samma känsla, som säkert fyllde de amerikanska nybyggarnas hjärtan med hopp då kavalleriet stormade ned för präriekullarna lystrade jag igenkännande till ljudet av den annalkande plogbilen! Perfekt! Bort med slasket innan kylan sätter in igen.
Vackert grön med blinkande lampor stormade plogbilen förbi mitt hus. Det enda den stolte snösvängsrepresentanten glömde att ta med sig var själva snön! Klentroget stod jag med darrande underläpp och stirrade på den allt jämt slaskiga gatan. Men aha, plogbilen vände längst ned på gatan och satt fart mot mig och mitt hus igen! Nu jävlar, tänkte jag. Nu kommer han. Going in för the kill! Men ännu en gång passerade plogbilsryttaren fastigheten med stolt lyftad skrapa. Med fart rundade han gathörnet och var för alltid borta från min syn. Man kunde dock, under flera timmar, höra honom mullra omkring bland de övriga smågatorna i villastaden. Senare på kvällen gav jag och den lagvigda oss ut på en kortare promenad till bekanta i grannskapet. Vi passerade flera gator och jag fick mina misstankar besannade. Snön låg, i allt väsentligt, orubbat kvar!
Nu har jag tänkt på denna händelse i snart ett dygn. Jag har ännu så länge inte kunnat forma någon slags logisk förklaring till det inträffade. Var det en arbetsmiljöåtgärd för den enskilde föraren? Var det en miljösatsning från kommunens folkvalda? Kanske var det så enkelt att föraren inte hittade spaken.
Fänrikar! Fortsätt att valla era hundar! Alla ni andra, hjälp mig att förklara detta!
Medelåldersmannen
*De minnesgoda av er, kära läsare, kan säkert dra er till minnes lokalradioreportern och legendaren Walde Bengtssons dramatiska reportage från torget i Simrishamn. Ett torg som vid det tillfället ”var ett rykande interferno av snö”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar