Konst? – Det är väl ingen konst!

Så sprider sig kontinentala konstflugor även till de svenska småorterna. – Nej, jag talar inte om bildhuggare, ej heller porträttmålare inte heller mer eller mindre duktiga gatumusikanter. Nej nu talar vi ”pelle-jönserier” i närmast internationell klass!

Först ut är Didgeridoo-spelarna. Otaliga är de gånger man förvirrat vänder sig om och vilt spanar efter den atlantångare som ilsket tutar för omkörning på någon av den lilla stadskärnans pittoreska gågator. När hjärtat åter lugnat sig upptäcker man inte helt sällan istället en luggsliten yngling, i tveksam frisyr och löst sittande kläder. Ihopkrupen på en plats, där han är maximalt i vägen, med ett stuprör i munnen utstöter ynglingen långa utdragna mullrande ljud! – Det är allt han gör! För detta hoppas den lille naive parveln att vi andra skall kasta mynt på honom som ringa tecken på uppskattning för att han låter oss andra undfägnas denna musikaliska milstolpe. Nej, kräv av den lille pillevaskern att spela några gamla hederliga örhängen som ”Vi är Svenska Fotbollsgrabbar” eller för den delen ”Sommar, sommar, sommar” och han får omgående bekänna färg!

Jag kan ha missuppfattat det hela men musik är väl att ta i. För att citera den för tidigt bortgångne Sten Broman. ”De är fan i mej så omusikaliska att de inte kan höra skillnad på en hund som skäller och Närmare Dig till Gud!”

Som om inte detta skulle vara nog så har denna årstidsbundna kulturrevolution en ännu värre yttring i sitt bagage! Den mänskliga statyn! Lustigt klädda och helt målade i metalliska färgnyanser står dessa kulturbärare överallt och försöker att slå oss med häpnad genom att stå stilla. Och många av dem klarar inte ens att stå stilla! Efter att ha närgånget stirrat på dem i knappa två timmar kan man tydligt ana illa återhållna darrningar och andra tecken på svaghet. Nej charlataner är ett ord som ligger nära tillhands för att beskriva dessa sorgliga exempel på gycklare. Endast vid ett tillfälle har jag fått vika mig och i rättvisans namn hosta upp en sekin som tecken på mitt personliga nederlag. Till del fick jag rätt ändå i det, att det vid detta tillfälle, inte alls handlade om kulturarbetare utan helt normalt arbetande representanter för stadens parkarbetare.

Knappt har glädjen i sambands med Kung Bores slutliga nederlag hunnit läggas förrän tillvaron skall fördunklas av pretentiösa kulturarbetare med en tro på den egna förmågan som endast överträffas av den egna uppfattningen om allas vår andras oförmåga att uppskatta livets själsliga kvaliteter! Nej kära vänner! Näst Fänrikar med hund så är detta bland det värsta jag vet!

Mot Våren och Sommaren, då man äntligen får vara tjock på stranden igen!

Medelåldersmannen