Jag vantrivs! - Alltså finns jag!

Kära Humble och övriga i min krympande läsarskara.
Som ni säkert lagt märke till har inläggen på min blogg varit glesa sedan april i år. Svägerskor har hotat att säga upp bekantskapen med mig. Barndomsvänner byter numera sida på gatan när jag möter dem. Mammor snappar ilsket sina små telningar till sig, samtidigt som de viskar; Titta där går han. Han som gavs oss hopp och mening med tillvaron!

Nej jag har inte tröttnat på att skriva. Saken är betydligt värre än så. Jag har under det senaste halvåret varit helt nöjd med min tillvaro! Glatt har jag vandrat genom tillvaron. Med upphöjt lugn har jag stilla åsett Stockholmare dricka kaffe ur dricksglas. Med lugnet hos en buddistmunk har jag låtit mig köras om av Pellejönser i BMW:s. Utan knot har jag accepterat den senast tidens dammode i form blanka tights och långa T-tröjor.
Som ni kan läsa fattas jag inte uppslag, jag är helt enkelt bara nöjd! Nu har det till och med gått så långt att min lagvigda börjat att knorra. Till del saknas nog de missnöjda grymtandena från TV-soffan.

Så kära vänner, behärsken Eder och jag lovar att komma tillbaka. Denna gång surare än vanligt!

Som tröst skall ni veta att min misstro mot Fänrkar med hund fortfarande är orubbad!

Lev Väl och på snart återhörande!
Medelåldersmannen

Fackanslutning - Lagstifta nu!

Många av er uppfattar kanske denna blogg som lite åt det skämtsamma hållet och till stor del är detta också min mening. En liten snuttifikation, mer för att roa än att uppröra. Men ibland måste man höja sig över skojerierna och på ett seriöst sätt adressera verkligt svåra samhällsproblem.

Det jag gärna därför nu vill belysa är den totala anarkin i det nationella luftrummet!
– Nej, inte kapningar. Ej heller den isländska vulkanaskan (för övrigt är jag helt övertygad om att de hackat hål på vulkanen själva, allt för att flytta fokus från sina dåliga bankaffärer).

Nej det jag talar om är alla de som, likt kamphundar, bevakar tätpositionen inför boarding till planet. Väl inne i planet väljer de en plats ganska långt fram i planet och börjar genast böka med sina rockar och annat som de, med den gudomliges rätt, valt att inte checka in utan tvunget skall släpas med in i kabinen! Allt detta medan vi andra, likt lydiga får, tyst väntar på att få komma längre in i planet. Det är nu, när alla till slut kommit på plats, som vi kommer fram till det egentliga sveket mot oss övriga. Nämligen det att den groteskt stora mängden handbagage ofta leder fram till att det lilla facket ovanför respektive sittplats fort fylls och att man därför lägger sitt gepäck i en annans plats fack längre bak i flygplanet! Väl framme på destinationen börjar alla vi andra vår vandring mot flygvärdinnans maskinmässiga farväl och den frihet som anas utanför den trånga flygplanskroppens stålbuk. Men ack, säg den lycka som varar. Emedan 99 av flygplanets 100 passagerare strävar mot denna helgfirandets port så strävar en passagerare åt det precis motsatta hållet! Med den skyldiges undflyende blick, men med fysiken hos en landslagsback i hockey, arbetar denne sig målmedvetet bakåt i kabinen för att samla ihop sina utspridda ägodelar, och än en gång står vi andra i fårflocken lydigt kvar!

Nej, här har vi ett utmärkt område för landets politiska partier att bygga årets valstrategier runt. Lagstifta om starka kopplingar mellan säte och fack! Ge flygvärdinnorna polismansrätt att utöva våld! Låt de som bryter mot detta passera säkerhetskontrollen även på väg ut från terminalen! Som ni hör kan listan göras hur lång som helst.

I det att jag, än så länge, inte sett någon plocka fram en hund från väskfacket så avhåller jag mig denna gång från sedvanligt hätskt utfall mot Fänrikar med hund!

Rör inte mitt fack – Fack Off!

Medelåldersmannen

Konst? – Det är väl ingen konst!

Så sprider sig kontinentala konstflugor även till de svenska småorterna. – Nej, jag talar inte om bildhuggare, ej heller porträttmålare inte heller mer eller mindre duktiga gatumusikanter. Nej nu talar vi ”pelle-jönserier” i närmast internationell klass!

Först ut är Didgeridoo-spelarna. Otaliga är de gånger man förvirrat vänder sig om och vilt spanar efter den atlantångare som ilsket tutar för omkörning på någon av den lilla stadskärnans pittoreska gågator. När hjärtat åter lugnat sig upptäcker man inte helt sällan istället en luggsliten yngling, i tveksam frisyr och löst sittande kläder. Ihopkrupen på en plats, där han är maximalt i vägen, med ett stuprör i munnen utstöter ynglingen långa utdragna mullrande ljud! – Det är allt han gör! För detta hoppas den lille naive parveln att vi andra skall kasta mynt på honom som ringa tecken på uppskattning för att han låter oss andra undfägnas denna musikaliska milstolpe. Nej, kräv av den lille pillevaskern att spela några gamla hederliga örhängen som ”Vi är Svenska Fotbollsgrabbar” eller för den delen ”Sommar, sommar, sommar” och han får omgående bekänna färg!

Jag kan ha missuppfattat det hela men musik är väl att ta i. För att citera den för tidigt bortgångne Sten Broman. ”De är fan i mej så omusikaliska att de inte kan höra skillnad på en hund som skäller och Närmare Dig till Gud!”

Som om inte detta skulle vara nog så har denna årstidsbundna kulturrevolution en ännu värre yttring i sitt bagage! Den mänskliga statyn! Lustigt klädda och helt målade i metalliska färgnyanser står dessa kulturbärare överallt och försöker att slå oss med häpnad genom att stå stilla. Och många av dem klarar inte ens att stå stilla! Efter att ha närgånget stirrat på dem i knappa två timmar kan man tydligt ana illa återhållna darrningar och andra tecken på svaghet. Nej charlataner är ett ord som ligger nära tillhands för att beskriva dessa sorgliga exempel på gycklare. Endast vid ett tillfälle har jag fått vika mig och i rättvisans namn hosta upp en sekin som tecken på mitt personliga nederlag. Till del fick jag rätt ändå i det, att det vid detta tillfälle, inte alls handlade om kulturarbetare utan helt normalt arbetande representanter för stadens parkarbetare.

Knappt har glädjen i sambands med Kung Bores slutliga nederlag hunnit läggas förrän tillvaron skall fördunklas av pretentiösa kulturarbetare med en tro på den egna förmågan som endast överträffas av den egna uppfattningen om allas vår andras oförmåga att uppskatta livets själsliga kvaliteter! Nej kära vänner! Näst Fänrikar med hund så är detta bland det värsta jag vet!

Mot Våren och Sommaren, då man äntligen får vara tjock på stranden igen!

Medelåldersmannen

Sjukt billigt alltså!!!

Hört på staden av en ung dam i de övre tonåren, talandes i mobiltelefon:

-Tjabba, det är jag. -Vet du vad jag och "Babsan" har bokat idag? -En bartenderkurs i Thailand under tre veckor!! -Ska du hänga på? Det var sjukt billigt alltså!! Bara 13.000! Tänk dig själv resa, kurs och uppehälle för bara 13.000 kronor!! -Farsan får betala, för 13.000 har inte jag råd med! -Men det är lugnt, han har ju firma så det är säkert avdragsgiltigt.

Det är samtal som dessa som gör att man knappt vågar tänka på min kommande ålderdom. En ålderdom då damer som dessa skall bidra till min försörjning!! Tryggt dock är att jag troligtvis kommer att kunna beställa en felfri "Mai Tai" till äldreboendets allsångsstund.

Medelådersmannen.

Kunskap är gratis!!

Under stundom bedriver jag studier i historia vid stadens akademiska högborg. Inte så mycket för att lära mig nytt och spännande, mer för att ytterligare bekräfta det jag redan vet!

Trots detta har jag genom åren tyngts av kårobligatoriet. I ett tappert försök att åtminstone få någon återbäring på denna ekonomiska belastning dristade jag mig för något år sedan till ett besök på det s.k. kårhuset. Den inte särskilt billiga ölen smakade avslaget och stämningen var högljud och många av kandidaterna hade mössa på sig inomhus!

Världsvant gjorde jag ett s.k. barhäng och studerade de som skall försörja mig när jag blir pensionär. Ett par öl senare noterade jag, i ögonvrån, två av de kvinnliga kandidaterna försiktigt närma sig mig från klockan 4. Rutinerat lät jag den senaste inandningen stanna kvar i mina lungor, svängde djärvt ut med mitt ena ben och intog en världsvan posé. En posé som, för endast ett par årtionden sedan, fick vuxna kvinnor att svimma och barn att dö!

Med en blygt stammande röst, fylld av illa dold återhållen åtrå, frågade den ena av de två om jag månne skulle vara kvar längre på etablisementet eller om jag snart skulle gå. -Gammal är äldst for genom mitt huvud och jag svarade att en stund till skulle jag nog stanna kvar. -Vi är själva på väg härifrån och efter att ha sett dig stå i baren så vill vi gärna erbjuda dig en av våra platser i soffan om du tycker att det är jobbigt att stå. Så detta är vad det har kommit till? Vad blir nästa erbjudande? Kanske hjälp över gatan, av någon Vargunge!

Med illa stukad stolthet har jag därför sett fram emot slopandet av kårboligatoriet. Döm om min förvåning när jag nu får reda på att den personal, som tidigare varit anställd vid stadens studentkår och därmed finansierad av bland annat min kåravgift nu anställts av högskolan självt!
Ergo, från att tidigare endast behövt bidra med finansiering om jag aktivt studerade är jag nu med och finansierar denna personal oavsett om jag är inskriven på skolan eller inte!!

Fattas väl bara nu att jag skall bidra med fänrikarnas hundskatt också!

Var hämtar jag nu min öl?

Medelåldersmannen

Moraset bland våra unga!

Föga anande man att den svenska värnpliktens upphörande skulle få så omedelbara effekter på landets unga! Inför det stundande nyåret avnjöts en kopp kaffe, eller för den delen Latte som barnen uttrycker det, dock vill jag gärna ha min Latte utan mjölk. Oaktat detta avnjöts denna populära sydamerikanska dryck i hemmets soffa, i ett gemytligt sällskap av den kommersiella marksända kanalens s.k. Morgonsoffa. Med igenkännandets varma glädje noterade jag att en av de inbjudna experterna, givetvis från Människobyn, skulle demonstrera hur att sabrera en flaska bubbel inför den häpna TV-populasen. Så tog då en lustiger dans sin början. Vilt svängande med såväl sabel som flaska försökte denna unge Stureplans-kavaljer under upprepade försök att skilja buteljens kork och översta del från resten av densamma! Gång på gång gjordes utfall mot flaskan men, likt Baron Ramel och dennes kokosnöt, så var endast flaskan sig lik.

Dystert reflekterade jag över hur djupt moraset bland landets unga tillåtits att bli. Ett slopande av landets allmänna värnpliktssystem kan ju ha sina rutiga och randiga säkerhetspolitiska skäl. Men kanske har man, i sin iver att utveckla landets försvarsförmåga, blivit blind för övriga uppfostrande effekter som en sådant samhällssystem har på landets ungdom. Jag menar att misslyckas med att sabrera en butelj bubbel borde ju vara en larmklocka så god som någon om vartåt saker och ting verkar barka! Under perioden för den svenska allmänna värnplikten danades landet manliga ungdomar, och till del även de kvinnliga, till starka självständiga individer. Ingen, jag upprepar ingen butelj, burk eller annan förpackning för jästa, brända eller destillerade drycker utgjorde något som helst problem för ynglingar som uppfostrats i värnpliktssystemet. Med lätthet betvingades och bemästrades styvnackade kapsyler och trilskande korkar utan något som helst besvär.

Till och med fänrikar med hund kunde från gång till annan vara av nytta! Nytta i det att man kunde beordra av dem namnbrickan för att bryta upp en kall pils efter en dags slit!

"putäll på er grevar och baroner"
Medelåldersmannen

Teknikutveckling. På gott och ont!

Många låter sig imponeras av Ricky Bruchs diskuskast på över 71 meter, 1984. Inte jag! Mina barn kan med lätthet flytta någon av hushållets två trådlösa telefoner längre sträckor än så, så fort man vänder ryggen till! Stor del av den telefonerande vardagen går åt till att, likt Quasimodo, vilt jaga de ringande klockorna genom husets alla vinklar och vrår!

Med värme drar jag mig till minnes den tid då telefoner var telefoner. En teknologi som öppnade upp i praktiken hela världen för ens, om inte fötter så i alla fall, öron. Att det handlade om avancerad teknologi borgade faktumet att tekniken endast tillhandahölls av staten. Hur många är vi inte som minns dagen då telefonen skulle komma! Modren hade nervöst städat hela hemmet och vankade förväntansfullt omkring med nyondulerat hår, in i det sista fingrandes på det skinande hemmets prydnadssaker. Fadren i huset hade med familjeöverhuvudets rätt inhandlat en särskild möbel, ett telefonbord. En prydlig liten hallmöbel med en säker och stadig yta för telefonapparaten ifråga, en liten skrivyta att nedteckna hastiga telefonmeddelanden, en låda att förvara den medföljande telefonkatalogen och övrig anteckningsmateriel. Sist men inte minst en liten vadderad sits för möjligheten att tillfälligt sätta sig ner om nu anspänningen i samtalet eller för den del längden på densamma skulle göra att benen inte bar längre.

Tydligt minns jag än idag ljudet av de myndiga stegen närma sig hemmets ytterdörr, en konstpaus, därefter en ringning på dörrens ringklocka. En ringning som gjordes med sådan ackuratess att det inte rådde någon tvekan om att nu var det allvarliga saker i vardande. Nervöst rättandes till ett osynligt veck på sitt linneförkläde, öppnade Modren ytterdörren och släppte in den uniformerade representanten för det statliga Televerket. Honnör gjordes och med myndig stämma kontrollerades hushållets adress och att det var rätt innevånare som bebodde detsamma. Därefter monterades, med allvaret hos forna tiders alkemister, apparaten ifråga i hemmets hall. Notera att apparaten monterades där Televerket bestämde att den skulle stå och ingen annan stans!

Så hade då familjen förärats apparatur som magiskt kunde överbrygga avstånd som tidigare tagit timmar, ibland till och med dagar att lägga under sig! Lojt på gränsen till nonchalant kunde man nu med lätthet tala med exempelvis farmor, flera mil bort. För att inte tala om de närmast mytomspunna nästkusinerna i Värnamo! Kristallklart minns jag fortfarande det magiska ljudet i kopplingstonen, den hastigt stegrande spänningen i påringningstonens pulserande löfte om samtal med vänner och släktingar och den frustrerade besvikelsen i upptagettonens besked om oförättat ärende. Men till skillnad från i denna texts inledning -apparaten stod under hela min barndom exakt där Televerkets representant ställt den!

Särskild trygghet, även om jag som telning inte till fullo uppskattade dess sanna innebörd, var att man med lätthet kunde varsko övrig omgivning om eventuella fänrikar med hund i antågande!

Pågår samtal - Påringt!

Medelåldersmannen