Tag oss vid handen och lys vår väg!

Ännu en gång har en representant från Människobyn upplyst oss om vad som står att finna om vi bara vågar språnget ut i den vida men ack så farliga och mystiska världen!

Med en rykande kopp julkaffe i handen skulle jag undfägnas en stunds kulturell upplysning om den danska huvudstadspärlan Köpenhamn av en utsänd kulturmissionär från Människobyn, allt snyggt paketerat av den kommersiella Tv-kanalens Morgonsoffa.

Spänt satte jag mig tillrätta och hoppades att få några pärlor om grannlandets huvudstad serverat för mig av den utsända gästreportern (läs: arbetslös kulturarbetare). Döm om min förvåning när den ena hemligheten efter den andra avslöjades för mina ögon! Louisiana! Jag säger bara Louisiana! Tänk att Köpenhamn har ett sådant fint konstmuseum! En kort resa med tåg, norr om staden, finns denna lilla pärla som man bara måste besöka när man är i staden. Kända konstnärer samlade på ett litet pittoreskt ställe! Detta har ju resten av världen inte haft en aaaaning om! Som om detta inte var nog ställdes kosan tillbaka till stadens centrum, eller som det heter i Människobyn – City, och där fick man se ett rafflande socialrealistiskt inslag om den vackra men lite, lite farliga gatstumpen Istedgade. Där fanns det en affär som sålde sexleksaker! Nämen, oj! Man har väl aldrig sett på maken! Tyvärr fick inslaget kortas då det plötsligt uppenbarade sig fyra stycken fotbollssupportrar med hotfull uppsyn.

Nu var förväntningarna om vad som vidare skulle komma att avslöjas om staden så högt uppskruvade att inte ens en motoriserad självgående korvkiosk skulle förvånat mig. Han väl knappt tänka denna tanke fullt ut förrän gästreportern, hysteriskt fnissande, pekade på en slik maskin med en häpet stirrande ägare vid dess roder. Detta var ju, typ, ba för mycket alltså!

Nu nästlade vi oss vidare i detta ymnighetshorn av, mer eller mindre, kulturella pärlor. Strax förevisade den stolta gästreportern affärsgatan Ströget! Kanske Köpenhamns största och mest berömda affärs- och turiststråk!

Som alla sådana här reportage skulle även detta avslutas med ett avslöjande av en personlig kulinarisk pärla. Därför valdes, i staden som gett oss Café Sorgenfris Smörrebröd, Skinboksens Wienerschnitzel, Fläskesteg, Bixemad, En Lille En, en vietnamesisk restaurang! Där valdes den klassiska danska nationalrätten palmhjärta. En råvara som får det danska folket att formligen gå man ur huse, offra sina förstfödda och inte minst försvara med sina liv!

Tyvärr avslutades detta, närmast Wallraff-liknande reportage med detta besök. Synd tycker jag, då det hade varit ytterligt spännande att få ta del av gästreporterns uppfattning om det lilla mikrobryggeriet Carlsberg som bara måste ses, för att inte tala om de närmast helt okända små parkoaserna Tivoli och Bakken.
Synd bara att det är så svårt att ta sig dit. En flygplats hade ju varit på sin plats. Eller, varför inte, en form av broförbindelse mellan Sverige och Danmark där Östersund är som smalast! Men det är väl för otroligt att detta skulle kunna ske, ens i den avlägsnaste av framtider.

Nej inte bara Livgardistfänrikar med hund, utan även Gästreportrar från Människobyn gör bäst i att hålla sig NoFo!

Trevlig 2:a advent

Medelåldersmannen

Har vi hört den förut

Under morgontimmarna skådade jag ljuset! Att bli äldre kan för många innebära en förändring i den egna livsåskådningen. Jag har själv länge känt en dragning åt att blicka inåt. -Att se till andra värden i livet. Behovet av att medvetet söka sig mot det alternativa, -ja varför inte det fullt ut ockulta!
Under en intervju med Gudrun Schyman, i den publika kanalens intervjusoffa, började jag så denna vandring genom att jag utvecklade förmågan att skåda in i framtiden! Allt Fru Schyman sa under intervjun hade min egna läppar formulerat sekunderna innan hon själv sa dem! Med kuslig precision hörde jag mig själv säga de ord som sekunderna senare uttalades av Fru Schyman! "-den första som vågade tala om min alkoholism", "-Att jag sa att jag var alkoholist och att jag var kvinna", "-Andra topppolitiker som haft alkoholproblem har varit män", "-Med män är det som så att det hör ihop med den traditionella mansrollen".
Har jag blivit synsk!? Eller är det månne som så att Schyman spelat sin skiva för många gånger nu? Givetvis är det hon säger riktigt, men har vi inte hört denna skiva spelas tillräckligt många gånger nu?

Det Stora Mörkret!

Så har man då legat här hela natten med nysotade pupiller och så lyckas ändå Människobyn kapa åt sig hela nöjet! Enda platsen i riket som det gick att se dagens solförmörkelse var Stockholm! Från vanligtvis välunderrättade källor meddelas att Huvudstadsjakten i samarbete med Falksalt hördes saltbomba molntäcket över central Stockholm under natten och morgonen!

Knappast bättre än Fänrik med Hund!

Medelåldersmannen

Gott slut!

Så närmar sig årets festhögtid. Änn en gång skall man segla ut på dansgolvet och visa att gammal är äldst!



Trevlig Fortsättning och Gott Slut!
Medelåldersmannen

Resa i Vinterland!

De senaste dagarna har massmedia varit fyllt av det årliga resekaoset. Än en gång kollapsar det nationella resesystemet med anledning av, och i kombination med, kallt väder och många resande! Ivrigt påhejade av massmedia går det så kallade drevet mot Kung Bore och dennes vinterland. Det alla verkar glömma bort i denna stund är ju det faktum att detta resekaos, år ut och år in, uppstår oavsett väderlek! Gång på gång ställs vi inför totala sammanbrott i de allmänna kommunikationerna så fort lite folk skall förflytta sig i landet med anledning av lite julfirande eller för den delen sportlovs- eller kommande påskresor.

Som hårt prövad medelåldersman har även jag fått min beskärda del av dessa umbäranden genom åren. Många är de svepskäl som presenterats mig som orsak till de blandade förseningar och andra reseproblem jag ställts inför. Vid ett tillfälle var det en flygbolagsanställd som, i samband med en påskresa, tittade mig allvarligt och djup i ögonen och sa ”ni får ursäkta, men det har ju blivit påsk”! En högtid som tydligen, på ett lömskt och förrädiskt sätt överrumplat henne och hennes flygbolag. Med den själfulla blicken hos en cigarrindian stirrade hon på mig när jag angav att påsken infallit regelbundet i Sverige under de senaste tusen åren och att jag därför tyckte att hennes förklaring på den rådande situationen var i klenaste laget. Även mitt avslöjande om att denna högtid, med stor säkerhet, även fortsättningsvis skulle komma att infalla vid exakt samma tidpunkt under nästkommande två tusen år slog henne inte bara med häpnad utan även tydlig misstro!

Men det är vid tillfällen som dessa man som sann Medelåldersman, med illa dold skadeglädje, från gång till annan sträcker ut en hjälpande hand. Jag vet att många av er ser detta som ett tecken på en spricka av svaghet i min för övrigt stenhårt cyniska fasad. Men ärligt talat. Vem av oss kan motstå tillfället att bistå de små stressade tjänstemännen och kvinnorna där de ilar runt i sina små uniformer. Vid ett av dessa tillfällen stod jag och väntade på min tur att få min resa ombokad av en stressad flygbolagsanställd. Stoiskt bidade jag min tid medan den stressade flygbolagsanställda fick lusen avläst av en annan resenär. I sanning en värdig representant för oss medelåldersmän. Grundligt byggde han upp, och levererade en, utskällning värdig en sann mästare.

Endast två veckor senare drabbades resesverige av nästa systemkollaps. Situationen var ånyo densamma. Samma kö och samma stressade flygbolagsanställda. Enda skillnaden var att denna gång stod jag omedelbart framför den mästerlige utskällaren från två veckor tidigare. Med lugn min tog jag emot flygbolagsrepresentantens mer eller mindre fantasifullt krystade bortförklaringar till detta tillfälles försening. Med orubbat glad uppsyn och utan minsta lilla knot lät jag mig flyttas till en avsevärt senare avgång. Som avslutning på mitt ärende tillade den stressade markvärdinnan en kommentar om sin uppriktiga glädje och tacksamhet för att jag hanterade den olyckliga situationen utan att låta min ilska och bitterhet gå ut över henne. –Ingen fara min vän, svarade jag, jag bjuder gärna på denna lilla ynnest eftersom jag vet att mannen på tur bakom mig kommer att ge dig den värsta utskällning du troligtvis fått i hela ditt liv!

Nej, tåg- och flygbolag! Sluta skylla på väder och vind och ta istället tag i er egen vinstmaximerade verksamhet och ordna för att klara samtliga av de situationer ni är satta att klara av!

Fänrikar med hund! Detta gäller er också!

Trevlig Fortsättning och Ett Gott Slut!
Medelåldersmannen

Plogbilsrörelsen

Kung Bore håller sedan en tid tillbaka den lilla villastaden i ett järngrepp! Allt! Bilar, barn, cyklar, till och med tiden, rör sig i ett mer stelfruset och betydligt saktare tempo. Med grundmurad ovilja rör man sig utomhus, inte minst morgnarnas resa till arbetsplatsen görs med mycken möda och stort besvär. Ilsket klär man på sig ytterkläderna, lämnar hallens trygga värme för att genast mötas av den klump av is som, så sent som kvällen innan var den egna bilen. Nu skall man ännu en gång ge sig på att hacka och gräva fram denna iskalla droska som fortsatt skall bära en till platsen för det dagliga värvet.

Som om inte detta skulle vara nog så utgör själva villastaden självt, i sig ett problem. De vanligtvis pittoreska små gatorna är numera så igensnöade och så frusna att till och med en inuit skulle tänkt sig för både en och två gånger innan han skulle gett sig ut i detta interferno* av snö och is.

På lördagen anades dock en strimma av hopp i tillvaron. Plusgraderna formligen östes över oss. Vårlikt droppande från takrännorna och till och med gräsmattan tittade blygt fram på ett par ställen. Då hörde jag den komma! Med samma känsla, som säkert fyllde de amerikanska nybyggarnas hjärtan med hopp då kavalleriet stormade ned för präriekullarna lystrade jag igenkännande till ljudet av den annalkande plogbilen! Perfekt! Bort med slasket innan kylan sätter in igen.

Vackert grön med blinkande lampor stormade plogbilen förbi mitt hus. Det enda den stolte snösvängsrepresentanten glömde att ta med sig var själva snön! Klentroget stod jag med darrande underläpp och stirrade på den allt jämt slaskiga gatan. Men aha, plogbilen vände längst ned på gatan och satt fart mot mig och mitt hus igen! Nu jävlar, tänkte jag. Nu kommer han. Going in för the kill! Men ännu en gång passerade plogbilsryttaren fastigheten med stolt lyftad skrapa. Med fart rundade han gathörnet och var för alltid borta från min syn. Man kunde dock, under flera timmar, höra honom mullra omkring bland de övriga smågatorna i villastaden. Senare på kvällen gav jag och den lagvigda oss ut på en kortare promenad till bekanta i grannskapet. Vi passerade flera gator och jag fick mina misstankar besannade. Snön låg, i allt väsentligt, orubbat kvar!

Nu har jag tänkt på denna händelse i snart ett dygn. Jag har ännu så länge inte kunnat forma någon slags logisk förklaring till det inträffade. Var det en arbetsmiljöåtgärd för den enskilde föraren? Var det en miljösatsning från kommunens folkvalda? Kanske var det så enkelt att föraren inte hittade spaken.

Fänrikar! Fortsätt att valla era hundar! Alla ni andra, hjälp mig att förklara detta!
Medelåldersmannen

---

*De minnesgoda av er, kära läsare, kan säkert dra er till minnes lokalradioreportern och legendaren Walde Bengtssons dramatiska reportage från torget i Simrishamn. Ett torg som vid det tillfället ”var ett rykande interferno av snö”.

Sakta Vi Gå Genom Stan..

Tiden då mina barn var små och betraktade sina föräldrar som Stålmannen och Wonderwoman är numera mer eller mindre förbi. I den lilla villastaden ser jag numera från gång till annan andra föräldrar som stegvis försöker att lära sina små ätteläggar allt om vuxenvärlden. Trafiken är ett område där de små kämpar på med en imponerande envishet. Likt forna tiders Singer snabbsömssymaskiner pinnar de på med sina små cyklar, inte sällan på smågatornas trottoarer. Ibland lutar jag mig på krattan, följer dem med blicken nedför gatan, och sänder en tanke till eventuella gudar om att allt skall gå de små sorkarna väl på deras väg ut i stora världen. – Ja, som ni själva kan läsa, så tycker till och med en Medelåldersman som jag att detta hör livet till.

Nu är det inte lika gulligt när de små snabbt blir större och större men däremot inte tar steget från trottoaren till gatan! Nejdå! Snabbt växer de små liven, från små keruber till en sorts vuxna människor. Vuxna människor som skiljer sig från oss andra på det sättet att jordaxeln inte längre passerar via klotets respektive poler, utan istället passerar genom den egna pannan och därmed reducerar alla oss andra till att endast kretsa runt det egna jaget! För att inte tala om cyklarna! Från små enkla, pastellfärgade leksaker tas nu steget snabbt till avancerade maskiner med hundratals växlar, däck som vore de hämtade från ett bepansrat truppfordon, fjädringar och ”liggestyren”. Kort och gott, väl rustade för att röja allt i sin väg!

Men lämnar de barndomens trygga trottoar? Nej! Fortfarande anser de att trottoaren är den bästa platsen att fara fram, som ett jehu, på. Jag missar aldrig ett tillfälle att skicka dem från MIN trottoar till den gata där de numera hör hemma. Likt, den vid Mosebacke Monarki anställde stuntmannen Errol Standin, tvekar jag inte en sekund att kasta mig ut och göra allt för att försvåra deras väg. Men vad blir reaktionen? Total oförståelse blandad med kränkta och indignerade ansiktsuttryck och ibland till och med ilska!

Den absoluta bottennivån nåddes härom veckan, då jag och en annan mycket balanserad medelålders kamrat flanerade på en av stadens trottoarer. Plötsligt stördes vår vandring av ett ilsket ringande på cykelringklocka. När vi förvånat vände oss om möttes vi av synen av en man och en kvinna, båda väl över 25 år gammal, på varsin cykel. Med uppfodrande blickar menade dessa klentrogna att vi gick för sakta på trottoaren och att vi därför borde lämna väg för dem att cykla vidare på! Med den stegrande upphetsningen hos ett barn inför julklapparnas öppnande, tog jag mig med kraft an uppgiften att förklara för de tu olämpligheten i att cykla på trottoarer i allmänhet och trottoarer som jag går på i synnerhet!
Vissa motargument höjdes, men med medelålderns erfarenhet om att anfall är bästa försvar, var det bara en fråga om ett par snabba tillrättavisningar följt av ett par rejäla "Vi som byggde Sverige" och ”Vet Hut” för att de, med rodnande öronsnibbar och med stukad kroppshållning, fortsatte sin färd. Denna gång på gatan!

Inte ens Fänrikar med hund cyklar med denna nonchalans. Detta då de antingen tolkar bak traktor eller till fots rycker fram i terrängen och då med cykeln på ryggen!

Våga värna våra trottoarer!
Medelåldersmannen