Många låter sig imponeras av Ricky Bruchs diskuskast på över 71 meter, 1984. Inte jag! Mina barn kan med lätthet flytta någon av hushållets två trådlösa telefoner längre sträckor än så, så fort man vänder ryggen till! Stor del av den telefonerande vardagen går åt till att, likt Quasimodo, vilt jaga de ringande klockorna genom husets alla vinklar och vrår!
Med värme drar jag mig till minnes den tid då telefoner var telefoner. En teknologi som öppnade upp i praktiken hela världen för ens, om inte fötter så i alla fall, öron. Att det handlade om avancerad teknologi borgade faktumet att tekniken endast tillhandahölls av staten. Hur många är vi inte som minns dagen då telefonen skulle komma! Modren hade nervöst städat hela hemmet och vankade förväntansfullt omkring med nyondulerat hår, in i det sista fingrandes på det skinande hemmets prydnadssaker. Fadren i huset hade med familjeöverhuvudets rätt inhandlat en särskild möbel, ett telefonbord. En prydlig liten hallmöbel med en säker och stadig yta för telefonapparaten ifråga, en liten skrivyta att nedteckna hastiga telefonmeddelanden, en låda att förvara den medföljande telefonkatalogen och övrig anteckningsmateriel. Sist men inte minst en liten vadderad sits för möjligheten att tillfälligt sätta sig ner om nu anspänningen i samtalet eller för den del längden på densamma skulle göra att benen inte bar längre.
Tydligt minns jag än idag ljudet av de myndiga stegen närma sig hemmets ytterdörr, en konstpaus, därefter en ringning på dörrens ringklocka. En ringning som gjordes med sådan ackuratess att det inte rådde någon tvekan om att nu var det allvarliga saker i vardande. Nervöst rättandes till ett osynligt veck på sitt linneförkläde, öppnade Modren ytterdörren och släppte in den uniformerade representanten för det statliga Televerket. Honnör gjordes och med myndig stämma kontrollerades hushållets adress och att det var rätt innevånare som bebodde detsamma. Därefter monterades, med allvaret hos forna tiders alkemister, apparaten ifråga i hemmets hall. Notera att apparaten monterades där Televerket bestämde att den skulle stå och ingen annan stans!
Så hade då familjen förärats apparatur som magiskt kunde överbrygga avstånd som tidigare tagit timmar, ibland till och med dagar att lägga under sig! Lojt på gränsen till nonchalant kunde man nu med lätthet tala med exempelvis farmor, flera mil bort. För att inte tala om de närmast mytomspunna nästkusinerna i Värnamo! Kristallklart minns jag fortfarande det magiska ljudet i kopplingstonen, den hastigt stegrande spänningen i påringningstonens pulserande löfte om samtal med vänner och släktingar och den frustrerade besvikelsen i upptagettonens besked om oförättat ärende. Men till skillnad från i denna texts inledning -apparaten stod under hela min barndom exakt där Televerkets representant ställt den!
Särskild trygghet, även om jag som telning inte till fullo uppskattade dess sanna innebörd, var att man med lätthet kunde varsko övrig omgivning om eventuella fänrikar med hund i antågande!
Pågår samtal - Påringt!
Medelåldersmannen
Kära ålderman av medelsnitt,
SvaraRaderalikt sagans Wilhelm Tell träffar Edert inlägg alldeles mitt i prick, måhända något mera förvånande än vad som torde ha varit fallet i fallet Tell. Beskrivningen kan svårligen betecknas som annat än kärnfull!
Ni har uppenbarligen hittat Eder nisch; att beskriva den tid som flytt på ett synnerligen levande sätt. Att denna snudd på övermänskliga förmåga sannolikt kan förklaras med att Ni ännu inte nått den s.k. IT-mognad som krävs för att omfamna nutiden, inklusive rörlig/rörig kommunikationsutrustning, lämnar jag därhän.
En egen reflektion, om så tillåts, är att jag har upptäckt ett beklämmande samband mellan teknikutvecklingen (-invecklingen) och nära relationer. Ju enklare det har blivit att kommunicera, desto färre riktiga vänner finns det att samtala med. För egen del kan denna tes finna stöd i det faktum att jag sitter i min ensamhet och knappar på en synnerligen avancerad manick, men utan att säkert veta att det är någon jag känner som kommer att läsa mina enkla funderingar...
Gott nytt år tillönskas min absolute favoritbloggare!
(den tyngd som Edra inlägg andas - både på och mellan raderna - har nästan lett till att jag själv har börjat smyghata fänrikar, både med och utan hund)
Detsamma och väl mött till på det, bedömt, extremt turbulenta nyåret!
SvaraRadera